Om daggmaskar och äggoljetempera

I morse ramlade jag rätt i i daggmaskarnas allra heligaste. Kanske borde jag be om ursäkt innan jag fortsätter - känsliga läsare kan behöva varnas...

På väg ut i den välbetade sommarhagen såg jag något rött och lite glansigt i gräset - i storlek som en liten mandelpotatis. Den verkade sitta fast både ner i jorden via en smal sträng och fortsätta in under ett löv via en annan rot? Jag böjde mig ner för att titta närmare och skulle just prova att dra lite försiktigt i den ena snörstumpen - när mandelpotatisen snabbt drogs isär och förvandlades till två upprörda daggmaskar som kvick förvann ner i varsitt hål i marken. Jag hade orsakat ett daggmask-interruptus!

(bild tack vare bildakuten.se - den skärpan fixar man inte med mobilkameran...)

På väg tillbaka med hämtad häst såg jag ett älskande daggmaskpar till - som också hade varsitt hål att snabbt -och skamset? - krypa ner i. Många frågor trängs i mitt huvud:

Hur hittar maskarna varann`? Är det som crusers i Central Park - man sticker ut huvudet/rumpan och väntar?
Daggmaskar är tvekönade och byter sperma med varann - men skulle alltså kunna befrukta sig själva egentligen. Betyder det att de njuter av akten - varför skulle de annars utsätta sig för risken att vara så synliga och en aning ouppmärksamma...
Hur ovanligt är det att få se daggmaskar para sig? Mina biologbarn har aldrig sett det och några bilder på akten fanns inte ute på nätet.


Annars består liver av ett härligt äggojetempera- rus! Att måla huset med så mycket tempera som möjligt har blivit något av en obsession. Jag blandar pigment, ägg, linolja och vatten och målar. Det är billigt, det är vackert och det luktar GOTT! För att inte tala om hur miljövänligt det hela är - man kan i princip äta färgen. Köket är ockra gult, vardagsrummet en jordig grön nyans och groventren bränd terra....Ja men ni hör ju - rena rama regnbågen och faktiskt lite Carl Larson i modern tappning. Temperan är lätt att måla med dessutom - den stannar liksom kvar där man placerar den - inte som opålitlig syntetfärg som bluddrar iväg utanför den tänkta linjen lite hur som helst. Inte undra på förresten - tempera var det som de verkligt stora mästarna använda i sina vägg- och takmålningar fram till 1500-talet. Botticelli och jag alltså...:)

Har du sett Herr Kantarell...står i enebacken!

Svamptider är det sannerligen - och har varit ovanligt länge i år. Vi var  upptagna med annat och därför totalt oförberedda på synen när den första sommargästen tumlade ur skogsbacken ovanför oss med kassarna fulla med gull`!
- Vilka svampmarker ni har - minns jag att den första plockaren sa när vi mötte honom på vägen. Han såg nästan lite nyvaken ut - som om han inte riktigt fattat själv hur alla svamparna hamnat i hans famn. Vi stirrade med illa dold avund på hans fulla kassar och insåg att vi uppenbarligen missat något. Några veckor senare har vi vant oss vid det nya läget - bilar och folk i varenda buske på helgerna.
Det finns skog och svamp så det räcker till alla - och ser vi bara till att gå över "våra" svampställen senast fredag eftermiddag så är det rätt så lungt. Dessutom kan jag scanna av rätt så rejäla områden från hästryggen - ni anar inte hur väl kantarellgult syns från den lite upphöjda sadelpositionen! Så jag är iiiinte bitter....

Dessutom har jag plockat massor med blåbär som ingen annan verkar vilja ha - inte kan väl Dvärgbandmasken redan ha skrämt bort folket? Och lingonen lockar med mörkröda klasar mot mossan redan - det är väl också ovanligt tidigt?
   Men håll med om att det vore smidigt med någon sorts skyltsystem i kantarelltider. Tänk om alla satte upp en skylt med text någonting i den här stilen " Området väster om Svartenvägen avplockat den 23/8 - bör vila i 10 dagar"  - vad praktiskt det vore! Så slipper man gå och leta i onödan - och ondgöra sig över att "folk" plockar av även de små kantarellfröna som skulle ha kunnat bli stora kantareller med en vecka till på nacken.
Eller vad säger ni, skogsmullar?

Vilken sommar för Tumbo Adventures !

Jag skulle kunna skriva något klyshigt om att tiden sprungit ifrån mig och att bloggen skamligen misskötts sedan i våras - men det är ju mycket roligare att visa bilder från vår första sommar på Tumbo i stället!

Här bredvid jobbar Tara, 4 år gammalt Highland sto, med marknadsföring av vår turridning. Tara, Rostra, Fiona och Ida red en dag i juni runt i Malexander och satte upp affischer och delade ut vår broschyr.De gjorde ett bra jobb - och ridkunderna har strömmat till allt mer.

Kortet nedanför visar Julia och Lukas, sommargäster från Tyskland. De och deras föräldrar hade aldrig ridit tidigare innan de kom till oss - och OJ vad roligt vi hade tillsammans när de upptäckte glädjen i att kunna rida ut och - någorlunda - kontrollera sin häst! Just detta att få bidra till att våra kunder blir så GLADA - är det absolut bästa med att ha turridningen här på Tumbo! Läs mer på http://www.tumboadventures.se/

Våre tre föl är också en källa till ständig glädje! Här nedan ser ni Laphroaig och MacDuff - två Whiskykillar som samlas vid baren - förlåt - vattentunnan en varm sommardag. Storasyster Matilda tröttnar ibland på grabbarnas eviga bitande - unghingstars variant på tonårskillars ständiga boxande på kompisarnas armmuskler - så hon fattas på bilden. Att ha ett helt knippe föl i hagen är inte bara sött och trevligt utan också fantastiskt bra för fölen själva. De leker och busar och bryry sig inte mycket om att en mamma då och då hämtas ut hagen för en ridtur. Jag tror att de blir starkare, både fysiskt och psykiskt, av att ha ett gäng kompisar att vara med. Och avvänjningen kommer att gå som en dröm!



Trädgården - kommer ni ihåg hur vi skapade ett trädgårdsland av sand och hästskit från paddocken där ensilagehäcken stod i vintras? Det har lyckats över förväntan och vilken fantastisk upplevelse att ha ett i princip ogräsfritt grönsaksland! Istället för att behöva leta småplantor bland svinmålla och kvickrot har vi bara kunnat luta oss tillbaka - gödslat med gräsklipp och vattna - och se fröna gro och bönplantorna klättra mot skyn. Och vilken vacker mat det blir - titta bara!



Avslutningsvis måste jag berätta lite om Malexander Triathlon också - som gick av stapeln första helgen i Juli. Jag simmade, Ian cyklade och Fiona sprang. Det va så roligt - och precis lagom svårt när man tar det i lagform som vi gjorde. Vilken by lilla Malexander är som kan arrangera en sådan folkfest! Vi är så lyckligt lottade som har fått flytta hit.

Trädgårdsdags - i stort såväl som smått

Kroppen värker efter en helg i odlandets tecken. Trädgård kan ju vara så mycket - i mitt fall sträcker sig denna helg begreppet över våra hagmarker via vallodling på åker till gräsklippning, anläggning av trädgårdsland och gulliga krukor med krasse i!

Lördagen ägnade Ian och jag åt att släpa, dra, lasta och köra oändliga mängder björksly som vi röjer bort från vår utmarksåker strax norr om Pukstugan. Björkarna har tagit över halva åkern under de sista 10 åren och när Ian fällde dem för en månad sen kände vi oss nästan som nybyggare - här bryter vi ny mark - så spännande! Just nu känner jag mig som en halv nybyggare,  för jag är säker på att de slet ÄNNU värre än vad vi gör för att få undan riset och stammarna. Vi har ju i alla fall hjälp av traktorkärran, det hade man inte på 1700-talet. ..Men åkern är fantastiskt fin - ligger i en södersluttning precis vid Malgen - så vi är övertygade om att vi kommer att odla något fantastiskt där en dag. Om armar och ryggar håller....hälften av björkdj*/¤#na ligger fortfarande kvar och fnissar utmanande i gräset...

I hagmarkerna vandrade vi och hundarna i morse - och oj vilken skillnad röjningen från i våras redan gör! Så mycket mer ljus kommer in och massor med blommor och örter spirar där det förut mest var mörkt och lite trist. Det ger en otrolig tillfredställelse att veta att vi nu får vårda denna mark så länge vi orkar - och just det här "trädgårdsarbetet" skötte kyrkans skogskillar så den röjningen gick för oss smärtfritt rent fysiskt!

Under promenaden såg vi en havsörn attackeras av en kråka  över Malgen - det är förbluffande så stor en örn är när man ser den på nära håll! Tänk om de ville häcka här - men det är sjön kanske för liten för?
En fiskljuse såg vi också - det har sannerligen sina positiva sidor att "odla" sjönära hagmarker!

Sen var det dags för hemmaträdgården. Alla som bor i Malexander vet att Tumbos trädgård inte är så mycket att skylta med - ännu.... Nu har vi äntligen lyckats klippa gräset - vilken var en intressant upplevelse med en åkgräsklippare som saknar broms, har oslipade rotorblad och vägrar att samla upp gräset i korgen där bak. Jaja - klippt är det i alla fall - och det ser bättre ut än innan - eller ..?

Vi har också anlagt grönsaksland - och det med lite okonventionella metoder. Istället för att gräva upp grässvålen lade vi helt enkelt ut kartong, tomma hundmatssäckar, tidningspapper och - hm - gamla mattor för att kväva ogräs och gräs. Mattorna är gamla, slitna och består av ull och andra naturmaterial så jag anser att det är en helt ok form av återvinning! Ovanpå bottenlagret lassade vi sen på 20-30 cm hästskit blandat med sand som vi skrapat upp från ridbanan där hästarna stått och ätit ensilage hela vintern. Ser ut precis som det man köper i säck på Granngården...men kostar bara lite diesel och svett! Så nu ska snart sås och planteras.

Störskärbönor och grönkål har jag förodlat och resten sår vi direkt - men vi låter bli morötterna i år - tror inte att de blir så bra om de måste ta sig igenom ullmattan...

Historien om Tumbos första svala.

En svala gör ingen sommar säger man ju - men det stämmer dåligt i år. Tidigt i påskveckan stod vi en kväll på stallbacken och språkade med en förbipasserande cyklist. Ett omisskännligt kvitter fick mig att titta upp mot en av björkarna - och där satt den - en ensam svala! Den såg trött ut - jag har aldrig sett en svala sitta still så länge förut och jag slöt mig därför till att han just anlänt från den långa resan. Veckan gick och det blev påsk - och ja - jag behöver nog inte påminna om hur vädret var under påsken 2011. Det var sommar helt enkelt - och den ensamma svalan HADE gjort det!

Vad den däremot inte hade var några kamrater. Dagarna gick och blev till en vecka  men den enda svalan fortsatte att vara ensam på tunet. Den flög omkring, kvittrade lite inne på logen men verkade annars ganska moloken. Man kan inte låta bli att undra hur det kom sig att den låg så långt före sina kamrater. Hade den  tappat tålamodet där nere i Afrika och gett sig av före alla andra? Eller var svalan den ende överlevande efter någon förfärlig katastrof som utplånat resten av resesällskapet? Eller helt enkelt bara rysligt snabb?

Så, efter nästan 2 veckor kom äntligen nästa svala och omedelbart började ett snudd på vansinnigt tjattrande inne på logen. Nu skulle boplatser väljas och positioner etableras och det gick inte att missta sig på upphetsningen hos den tidigare så dämpade svalan!  Inom någon dag dök ytterligare två svalor upp-och så två till....

Nu svischar de in och ut på logen och skiter förstås ner mitt sopade golv - men vem bryr sig? Värmen har återkommit - björkarna är grönare än gröna och allt är väl i världen - både hos svalorna och oss andra!

Vårt första föl Matilda har fått en lillebror - MacDuff ska han heta och kanske flyttar han till Österrike när han blir stor! Det är nog lika bra att han och mamma Cara inte vet så mycket om det just nu...

Det är mycket nu...

...men jag kan inte låta bli att dela med mig av föl-lyckan här på Tumbo! I går föddes Matilda efter en rätt så dramatisk morgon. Så här var det:

Aritza visade under måndagen ALLA kända tecken på nära förestående fölning; vaxproppar och vit mjölk som rann ur juvret, slappa bäckenband som gjorde att svansroten stod ut som en takås och (ursäkta Aritza) slapp och hängig blygd. Så jag ställde in henne i förlningsboxen på logen och vakade varannan timme hela natten till tisdag. Ingen fölunge - bara en mycket arg och irriterad Aritza som inte alls uppskattade att ha blivit förvisad från stallet till logen. Att Cara följde med och stod bredviv hjälpte inte att skvatt - Aritza gillade INTE läget...

Så halv 8 på tisdag morgon släppte jag ut Aritza som ilsket galloperade hela vägen upp till enilagehäcken - vilket ä'r 400 meter kuperad terräng med två trädstamsskutt inbyggda....Jisses!

Från mitt köksfönster ser jag utfodringsplatsen och lade märke till att Aritza inte åt utan bara gick omkring och svor åt alla andra hästar.

- Jojo, tänkte jag - du skulle nog ha fölat i natt i alla fall. Nu får du hålla dig till i natt för matte ska med tåget till Skåne om tre timmar så NU fölar vi inte, hör du det!

I samma stund lyfter Aritza på svansen, bresar med bakbenen och släpper ut minst 150 liter fostervatten i hagen....

Jag slängde på mig skorna, greppade ett hundkoppel och sprang upp till hagen där Aritza just började böja på knäna för att lägga sig ner och krysta. Det var bara att koppla i grimman och bogsera ner henne till stallet - denna gång tog vi landsvägen för att slippa trädstammarna! Ett simhallsliknande spår av fostervatten följde oss hela vägen ner till fölningsboxen - hur många liter har de egentligen i magen?

Väl inne i halmen drattade Aritza omkull och ut kom Matilda inom 10 minuter. Lite fick jag hjälpa till att dra när bröstkorgen skulle ut - men annars gick allt som på räls. Inom en kvart var fölet på benen och började dia och efter ytterligare en halvtimme försökte Matilda sig på en galopp runt mamma. Vilket krutpaket - vi kanske skulle ha döpt henne till STÅLIS i stället?

Och jodå - jag hann till tåget också - allt gick som på räls denna tisdag morgon!



Här röjs för ljus och rymd!

Har i avdelningen för meningslösa men klämmiga citat ovanstående tidningsrubrik lagrad- jag tror att det kommer från rivningarna av gamla hus i Stockholm på 60-talet, fast med rivs istället för röjs . Och det är precis vad som händer i våra betesmarker denna vecka - stiftets skogsmaskiner är här och tar ned träd och en del buskar i betena. Tidigare i vintras fick vi råd av Länstyrelsen om hur betena skulle röjas, vilka träd som måste bort och vilka som ska sparas. Nu har stiftet, som äger marken, tagit tag i själva jobbet. Skillnaden före och efter är enorm - och jag lovar att lägga ut bilder på "efter" snarast - men jag ville först få skriva av mig lite av den jobbiga magkänslan efter röjningarna.

Så snart snön drog sig tillbaka har hundarna och jag börjat gå morgonpromenader i betet och vi har vartefter lärt oss hur markerna ser ut, var de fina backarna finns, spännade stenar och de gamla knotiga träden. Så här på våren ser det dessutom så prydligt ut i ett gammalt bete eftersom gammelgräset ligger slickat mot marken, nedpressat av all snön. Hundarna och jag har suttit i norgonsolen och bara njutit av vårt fina "vardagsrum" med inbyggd ljudkuliss!

Nu ser det ut som om ett gäng tonåringar haft värsta röjarfesten i våra fina hagmarker... Helknäppt av  mig att reagera så. Röjningen är absolut nödvändig för att den biologiska mångfalden ska bevaras och för att det ska vara någon mening att stängsla och beta i hagarna. Att skogsmaskinen har gjort märken i grässvålen är faktiskt positivt, även om det ser lite illa ut här och där. Många frön gror bara om de hamnar i bar jord och vi kan se fram emot många rara växter i backarna under sommaren. Rishögarna, de vi lämnar kvar, blir jättefina gömslen för smågnagare, fåglar och igelkottar och de gamla knotiga träden får ljus och luft och kommer att överleva mycket längre än om de hade stått  instängda av yngre snabbväxande träd. Vi ser nu ner till sjön på flera ställen och ljuset formligen flödar in från alla håll!

Men ändå, som sagt, det känns som om jag beställt en våldtäkt på den gamla slumrande hagmarken, som om jag sparkat upp den ur sängen där den lagt sig för att så småningom stillsamt dö...
All förändring gör ont - det är nog det jag behöver lära mig.

Modeblogg Tumbo style...

Väldigt många bloggar handlar om kläder. Det kanske ligger något i det, att så många är så intresserade av vad andra människor har på sig - och varför. Varför skulle mina läsare vara annorlunda, frågar jag mig? Så här kommer en modeblogg - Tumbo Style!

Den här vintern har även jag fokuserat väldigt mycket på kläder - och mitt intresse har varit på stort allvar. Utan mina speciella favoriter hade jag dött - eller i vart fall nära på...och utan vissa av accesoirerna vet jag verkligen inte hur jag hade klarat av att gå till jobbet!

Låt mig börja med att visa mitt absolut bästa fynd - någonsin! Temperaturer under -15 kräver extrem utrustning även här i Malexanderskogarna. Speciellt runt rumpan...och en speciellt kall lördag fick jag ett tips om världens varmaste byxor från före detta grannen Anders.

Arméns vaddbyxor - finns i alla möjliga skojiga storlekar både på längden och på bredden - men tyvärr bara en färgställning! Kostar 125 riksdaler på ÖoB i Skänninge - skynda er o köp - det kommer en vinter till i år ....

Man blir otroligt varm och skön runt "mitten" och långt upp på ryggen i de här. Siluetten blir typ Michelingubbe - det ska erkännas - men vem bryr sig - bara man är varm!

Varma strumpor kommer därnäst på listan - och även här har armén mycket att bidra med. Inte så konstigt kanske när man tänker på alla dessa krakar till unga män som har vandrat för kung och fosterland i ur och skur...

Så jag rekomenderar ullfrotte närmast kroppen och Kronans stora vita yllesockor utanpå - det klarade de flesta köldknäppar.

Längst ned i bild vinterns viktigaste accesoir. Utan mina isdubbar hade jag definitivt inte tagit mig till och från stall och hästhagar. För att inte tala om hur illa det kan gå att bära vattenhinkar på isigt underlag...

Vintage är inne - och jag har dragit mitt strå till den stacken också. För sisådär 25 år sedan provade jag min lycka som klädimportör - i mycket liten och amatörisk skala. Kläderna jag ville sälja - Nya Zeeländska Swanndri jackor, västar och arbetsskjortor i ull - var det definitivt inget fel på. Inte min entusiasm heller - men marknadsföringen och killerinstinkten som säljare kanske inte stark nog...

Hur som helst slutade äventyret med att jag och min närmaste familj är väl försörjda med fina yllekläder! Min Swanndri-väst är lite sliten men fortfarande det allra bästa man kan ha under jackan en kall vinterdag. Och nästan lite inne - eller ?

Avslutningsvis det  viktigaste av allt - mössa och vantar! Jag skulle gladeligen betala 2000 kronor för denna mössa - om den inte redan var min! Varför? För att den sitter kvar på huvudet även när man böjer sig framåt, håller öronen varma och aldrig glider vare sig upp eller ner över ögonen. Helt enkelt ovärderlig. Vantarna - hans majestäts de också. Egentligen inte de bästa - men billiga...så jag kan ha tre par i omlopp samtidigt. Då gör det ingenting att Strimma tappar bort en vante, jag blöter ner två om dagen och Theo råkar trampa ner en i snön....Kvantitet före kvalitet i detta fall.

Och snart är det dags för VÅRMODE - ÄNTLIGEN!

Mekano för vuxna!

Jag kan inte påstå att jag var någon flitig Mekano byggare som liten - mitt konstruktiva intresse ligger mer åt legohållet. Men efter den här helgen är jag beredd att omvärdera den åsikten. Vi har bygger en ligghall åt hästarna av Mekano, storlek XL - och det är jättekul! Tungt, lite nervöst och en sann övning i avancerad parterapi men likväl roligt.
Så här såg ledningscentralen ut när bygget inleddes

Några lösa skruvar som synes, men inget alarmerande. Parterapin inleddes omedelbart med övningen "Hur man tolkar bygginstruktioner skrivna på danska", men det klarade vi  riktigt bra...

Materialhögen såg inte mycket ut för världen och otäcka paraleller till frustrerande upplevelser vid IKEA-möbelbyggen drogs...

...men visade sig ogrundade. Här fanns alla byggdelarna på plats och hej vad det gick när vi väl kom igång!

Ramen läggs ut och stagas upp så att den ligger i våg...

...bågarna sammanfogas...

....och vips så har vi en stålkonstruktion på 6x5 meter!
Sen skruvade vi på träläkt på kanterna tils det blev mörkt. Publiken var andlöst intresserad - hela dagen.

Ryssarna har ju bott i den här typen av rundbågehall i Enhörna så de kunde bidra med diverse goda råd och tips. Mest i stil med;" mycket halm i botten, matte" - men i alla fall...

Dag två och dags att sätta upp träläkt och plåtskal - och ett smärre mirakel! Jag är höjdrädd. Så är det bara, inget att göra åt det, men aningen opraktiskt när situationer kräver krälande på hög höjd och vinglande på ostadiga stegar. Det såg inte bra ut för ligghallen när halva byggteamet dessutom försvann på köruppdrag till Tinnerö Kapell under förmiddagen. In träder då familjen Pukstugan; Anitha, Nicklas och sonen Daniel. Goda grannar av en typ som nog bara finns här i Malexander. De kom, de såg och de satte upp både läkt och plåtskivor - lätt och snabbt! Som takläggar-sonen Daniel sa :" Det var slut på höjdrädda gener när vår familj blev till". Tror jag det...

Nicklas...

...och Daniel. Bilden gör inte denne klätterartist rättvisa. När Danne vinglade som bäst längst upp på byggstegen stod jag och höll krampaktigt i den - så det blev ingen bild på just det tricket....STORT TACK TILL ER ALLA TRE!


Under veckan kommer resten av plåtarna att läggas på och sedan kommer det verkliga mandomsprovet - att med hjälp av traktorn lyfta upp och baxa in hela härligheten i hästhagen. Det, mina vänner, kommer att bli ett alldeles eget blogg inlägg det !

Vårt hus - tre byggarbetarbaracker

Jag skulle tro att alla har hört talas om klimatförändringar och växthusgaser. Googlar jag på de två orden kommer det upp 200 000 träffar vardera.  Skriver jag in Global Warming blir det ofattbara 71 miljoner länkar att söka på. Information saknas alltså inte och mycket tid, pengar och hjärnkraft spenderas på lösningar på en av de största kriserna i vår historia. Om vi inte kommer till rätta med problemet kan det ju bli så att vår relativt sett korta historia här på klotet faktiskt är över.

Så, varför är det så svårt att gå från kunskap till handling? Uppenbarligen räcker det inte att veta vad som är fel och vad man skulle kunna göra åt det.  Vi behöver känna att saken faktiskt berör oss, är vårt personliga ansvar, för att vi ska bry oss tillräckligt så att vi agerar.  I en ny bok,  Moral Ground: Ethical Action for a Planet in Peril, (Trinity University Press) har 80 stora tänkare, bland annat  Dalai Lama, Barack Obama, Desmond Tutu och John Paul II, fått svara på frågan : Har vi ett moraliskt ansvar att agera för att rädda jordklotet – och i så fall varför?

Svaret på frågan kan kännas lätt – Såklart har vi det!! – men om man tänker ett steg till blir det knepigare: Varför gör vi i så fall inte mer? Slutar åka bil så mycket, flyga till möten och semestrar, köpa mat som produceras i ohållbara system osv. Uppenbarligen är det här inte så lätt när det hamnar i den personliga verkligheten.

Själv funderar jag mycket på hur våra bostäder påverkar klimatet. Vi bor, av en ren slump så jag fikar inte efter några guldstjärnor här,  i ett verkligt återanvänt hus.

Villan, eller gamla matsalen för Malexander-bor, var i ett tidigare liv tre byggjobbarbaracker i Finland. På något sätt hittade barackerna vägen hit till Tumbo, byggdes ihop och inreddes till ett lägerkök med sovutrymme för personalen på loftet. Inredningen är i allra högsta grad också återanvänd – en salig blandning av våra gamla möbler och sådant som redan fanns här sedan lägertiden. Nu ska vi göra om huset till en sommarbostad för uthyrning och det enkla vore ju att blåsa ur det och satsa på ”nytt och fräscht” överallt. Men hur klimatvänligt är det? Oavsett miljöklass och råvara så innebär all nyproduktion energiåtgång och klimatbelastning – så är det ju bara. Så vi jagar inredning på blocket och klurar på hur man bäst marknadsför ett hus som ”återanvänt”utan att det låter avskräckande för semesterfirarna. Villans lätt excentriska yttre hoppas vi kunna mjuka upp med ymniga blomarrangemang och ett rustikt stängsel. Och utsikt, läge och omgivning är underbara.  Men grundfakta kvarstår – vårt hus består i grunden av tre ihop byggda containrar.  

Det ska bli spännande att se hur stughyrarmarknaden reagerar på det!

Tack och lov för Bredbandet!

Jag tippar att Internet kommer att väljas till " uppfinning som mest påverkade människorna under mänsklighetens andra årtusende" - om någon sådan omröstning kommer att hållas. Kanske inte en revolutionerande gissning men Internet, och vårt fantastiska breda Bredband här i Malexander, påverkar mig mer än jag trodde var möjligt. Ta det här med bloggen om Övrabo:
I lördags morse fick jag ett telefonsamtal från en dam som under en datakurs hade provat att Googla på "Kalle i Övrabo" - hennes makes morfar. Den sökningen ledde  till min blogg och inlägget om Övrabo. Bloggen trilskas fortfarande med folk som försöker lämna kommentarer men hon gav sig inte utan tog till den gamla hederliga telefonen och ringde upp istället. Maken Elvert som föddes på Övrabo på sent 1930-tal kunde berätta mängder med historier om livet där. Nu vet jag till exempel att det visst fanns en ko där uppe, att det finns inte mindre än tre vattenkällor på torpet och att det tog ganska precis en timme för Elvert att gå till skolan i Malexander. Visst är det fantastiskt med kombinationen gamla minnen och en generös vilja att dela med sig via ny teknik. Jag har också fått kontakt med nuvarande ägarna till Övrabo som  delat med sig av sin kunskap om torpets historia. De har erbjudit oss att använda Övrabo som utflyktsmål för våra längre turritter - vilken upplevelse det kommer att bli för oss och våra gäster!

Paddans öden och äventyr har också gnererat en hel del intresse och jag kan rapportera att det inte är helt ovanligt med stelfrusna paddor på vårvinterisar. Håkan och Hannibal har stött på ispaddor under långfärdsskridsko-turer på Sommen och den allmänna meningen är att det helt enkelt är  vårsolen som värmer upp paddorna så pass att de vaknar - söker efter vatten och dukar under av kylan. Så nu vet vi det! Jag kan tillägga att jag hittade två minimala och rejält stelfrusna näbbmöss i snön häromdagen. Det är inte bara jag som lider av kylan när det kryper ner mot -20...

Bredbandet gav mig en svindlande möjlighet i onsdags eftermiddag. Från min dator och via fibertelefonen kunde jag visa bildspel, rita och berätta om svenskt Naturbeteskött för WWF-kollegor  i Sydafrika, USA och Storbritannien. Live och utan några som helst tekniska missöden direkt från djupaste Malexanderskogen. DET, mina vänner, är helt enkelt fantastiskt! Fantastiskt för mig som kan jobba hemifrån och leva ett helt nytt liv och fantastiskt för miljön som slipper utsläpp av koldioxid från de långa resor som inte längre behövs. Och fantastiskt även för Malexander om fler tar chansen att distansjobba härifrån nu när Bredbandet tack och lov gör det möjligt.
Heja Byalaget!

Övrabo - Malexanders tak!

Torpvandringar har alltid fascinerat mig – att mitt inne i skogen hitta spåren efter århundradens av mänskligt slit. Det kan vara plötsligt uppdykande stenmurar eller gärdesgårdar, eller att mitt i granskogen hitta äppel- och körsbärsträd. Ofta är byggnaderna sedan länge borta – rivna och bortforslade för återvinning i ett annat bygge eller helt enkelt förmultnade.

 Det allra säkraste tecknet på en gammal bosättning är dock – skräptippen! Jo, det är sant – det finns inte en enda gammal boning som inte har en tipp med gamla trasiga hinkar, några konservburkar och kanske den gamla järnspisen.. Och det är ju inget konstigt med det – sophämtning var en okänd lyx på landsbygden tills ganska nyligen och det måste ha setts som logiskt att samla all okomposterbar bråte på en och samma plats. Gärna i en slänt och lite avsides – out of sight out of mind! Och tämligen oförargligt jämfört med våra nutida monumentala avfallsanläggningar.

 

Därför förvånas vi inte när det första vi ser av torpet Övrabo är just soptippen. Efter den branta klättringen upp till Övragölen är det skönt att förstå att vi nu inte har långt kvar. Vi vandrade upp genom skogen från Våkthult utan att egentligen veta vägen till torpet, annat än att vi måste gå uppåt – Övrabo är ett av de högst belägna torpen i socknen och saknar helt bilväg. Någon egentlig utsikt har man inte här uppifrån – det är den omgivande tallskogen för hög för – men det gör inget. Det är insikten om hur det måsta ha varit att leva här som lockar.

 

På den enorma klipphällen som utgör en stor del av torpets ligger stugan, fähuset och det gamla härbret. Den lilla bördiga jord som finns är inhägnad med höga stenmurar och gör att Övrabo faktiskt påminner om ett skotskt småbruk – ett croft! Murarna visar hur otroligt mycket sten man har röjt ur de små tegarna och var säkert bra också för att skydda grödorna mot frosten. Här hade man säkerligen ingen häst – och kanske inte ens ko – markerna är så små. Och tänk vilken skolväg barnen hade – rakt ner genom skogen bort till kyrkbyn. Det måsta ha tagit dem flera timmar att gå. Eller var barnen raskare på den tiden – och stannade kanske inte så mycket på vägen?

En källa finns otroligt nog här uppe – och det verkar också ha gått att hämta vatten i

Övrabogölen några hundra meter bort. Kanske fick man vara sparsam med källvattnet och bara använda det till dricksvatten? Min hjärna spekulerar friskt – den här platsen sätter fart på fantasin och lusten att få reda på mer. Kanske kan någon av er bloggläsare bidra med kunskap?  Vetgirigheten är stor!

Mysteriet med den frusna paddan

I söndags packade vi ner lunchsmörgåsarna, en termos kaffe och kameran i ryggsäcken och gav oss ut på Svartens is. Maken, som hade tillbringat kvällen innan på Whiskymässa i Linköping, behövde luftas och när solen skiner finns det inget som slår en ispromenad. Det är något som fascinerar med att det istäckta vattnet skulle kunna vara ett stort fält, allt det invanda blir omkullkastat och man ser omgivningarna ur ett nytt perspektiv. Filosoferandet fick jag stå för själv. Maken hade whisky och den kommande momsdeklarationen i huvudet och hundarna bryr sig inte ett dugg om nya perspektiv - de tycker bara att det är roligt att springa!

Ingen hade varit ute på Svarten efter de senaste dagarnas snöfall och vi kände oss som sanna pionjärer som bryter ny mark. Här uppe finns inga sommarstugor, inga telemaster och man behöver inte be om absoluuuut tyyyssstnaaad......den regerar,  bara man håller klaffen själv!

20 meter ut från stranden låg något svart i snön och pockade på uppmärksamhet. "Märkligt med rådjurspluttar utan rådjursspår" tänkte jag och pillade runt lite med foten. Och upp ur snön tittar - en djupryst padda! Den var bara delvis täckt med snö och hade uppenbarligen hamnat här någon gång under de senaste dygnen.

Teorierna är många:

• Paddan vaknade under det tidigare mildvädret upp ur sin sömn och vandrade ut på isen för ett morgondopp, glömde handduken och frös därför ihjäl
• Paddan har övervintrat i ett träd, tappade greppet om grenen och frös ihjäl när vinden slungade ut den på isen
• En fågel tappade greppet om paddan eftersom paddslem smakar illa
• ?

Hur som helst så ligger paddan numera i säkert förvar i vår frys - i väntan på en bättre förklaring och en värdig begravning!

Livet är fyllt av saker att fundera på...

...som till exempel hur det går till när priset ändras på Q-star mackens  skylt i Malexander? Åker någon omkring och skruvar manuellt på skyltarna eller sköts det hela elektroniskt från något centralt kontor någon stans? Och om så är fallet – varför ändras då inte priset samtidigt i Malexander som i de lite större orterna där jag ibland tankar? Vi har haft rejält mycket billigare bensin flera gånger under vintern – ett kanske omedvetet men mycket välkommet glesbygdsstöd!

Idag har jag funderat MYCKET på om finns någon ekonomi i det enorma utflödet av reklamblad. Vem läser dem –jag gör det aldrig. . . Man kan också fundera över ekologin i denna påtvingade reklamflodvåg . Papperskvalitén är inte av det lätt-återvunna slaget och det går åt drivmedel i det fordon som transporterar runt skräpet. Idag räknade jag till 12 reklamblad i lådan - tolv! Och värst är att det numera alltid levereras ett eller två blad invikta i dagstidningen också.

Annat jag funderar på är hur molnen kan driva så snabbt förbi på natt himlen men ändå aldrig helt skymma månen som lyser så starkt där bakom . Eller hur det kan finnas flera lager is, med vatten emellan, på sjöarna. Hur kom det vattnet dit – och varför fryser det inte?

Kanske funderar jag för mycket, eller har för lite annat som sysselsätter min hjärna. Men nog måste samma princip gälla för hjärnor somför muskler – use it or loose it? Är det inte därför folk löser korsord och Sudoku? Funderar jag vidare...

Spårsnö och te i tangentbordet,

1 cm nysnö på morgonen och Tumbo blir en uppslagsbok. När jag går upp till ridbanan för att öppna grindara till ensilaget kan jag läsa av allt som skett under natten. Räven har gjort sin vanliga runda och nosat i hundarnas högar från igår. Ett ungt vildsvin har gått vägen fram i riktning mot Sommarhagen och uppe vid ensilaget har flera harar njutit av det konserverade gräset. Det är så fascinerande att se på spåren hur haren har suttit en stund vid elstängselgrinden. Vad funderade han på där? Kanske om det var säkert att korsa den stora öppna ridbanan? Eller kanske satt han och njöt av vetskapen om all mat han snart skulle få -i sann mindfulness anda!
Själv tränar jag mindfullness så att hjärnan knakar idag. Jag skvimpade te i tangentbordet häromdagen och igår kom straffet: större delen av tangenterna lade ner verksamheten. I ett desperat men planlöst klickande med musen hittade jag ett skärmtangentbord i en hjälpmeny. Fantastikt bra att ha, men OJ vad långsamt jag skriver medelst musklickning. . .pekfingervalsen är rena rama rusningen i jämförelse. Så jag andas djupt och vilar i nuet! M i n d f u l l n e s s = 12 musklick. . .

Dags att kavla upp ärmarna!

Jul och nyår överstökade - nu är det dags att ta tag i alla idéer och se till att de blir av också. Jag går liksom lite i idé under vintern. Klarar av det praktiska men vill sedan gärna sitta och murra framför brasan i lugn och ro. Men nu får det vara färdigmurrat - ska det bli något Nytt Liv i Malexander så krävs det en hel del jobb också - basta!
Allra viktigast är att fokusera på de två saker som kan generera inkomst - turridningen och uthyrning av hus till turister.
Det är bra att bo i ett hus som man planerar att hyra ut. Alla de fel och brister som vi börjar vänja oss vid, och inte längre ser, måste faktiskt korrigeras innan vi kan begära att någon annan ska vilja betala  för att bo här. Så det innebär ny diskmaskin, ny toa och framför allt nytt golv i köket/vardagsrummet. Håhå jaja....

Efter en samvetsgrann inventering av hästflocken inser vi fakta - vi har inte tillräckligt många stadiga, välridna hästar för att kunna dra igång turridning till våren. Tre ston ska vara mammalediga, Theo är fortfarande inte inriden och då återstår Tara och McGregor....
Så vad gör man - med 9 hästar i hagen ? Köper tre till förstås!! Vi hade turen att hitta Omela, Rostra och Borka, tre lurviga Basjkirhästar som gått turridning i Sörmland i 6 år och fantastiskt nog var till salu.  Med deras hjälp kommer vi att kunna erbjuda turer till våren. Så nu gäller det att isen försvinner för inga av hästarna är särskilt bra på att åka skridskor...

Själv har jag skaffat isdubbar till kängorna och jag struntar fullständigt i om det är tantvarning på dem. Det är UNDERBART att kunna gå utan att halka. Dessutom är jag väl redan tant om man ska vara riktigt noga :)

Det är varmt i Malexander...

..och då tänker jag inte främst på att det är + 5 grader och okontrollerad snösmältning ute. Nej, jag tänker mer på mänsklig värme. Jag har bott större delen av mitt liv i det som kallas landsbygd. Och säga vad man vill om Änglagårdsromantik och Hem till Byn – men inte är det alltid nykomlingar välkomnas med öppna famnen.

Fiona och jag njuter av julbordet - också värme!

Om man inte flyttar till Malexander – för här fungerar det faktiskt så. Redan efter några veckor kom Byalagets kassörska hit med en kasse full med Malexanderska godsaker skänkta av lokala företag. Tillika en julblomma, en guidebok till traktens vandringsleder och en handmålad korg. Jag blev så glad över besöket och sen har det bara fortsatt. Bygdens ålderman ringer upp för att ”bara säga välkomna till Malexander”, grannar tittar förbi och presenterar sig, vi välkomnas å det varmaste att vara med på hemsidan och i byalaget av Håkan J och som tack för hjälp upp ur diket erbjuds vi middag på Gästgiveriet. En av jägarna knackar på bara för att fråga om vi håller värmen – och visst gör vi det, tack vara alla goa människor.

Nu låter det kanske som att jag skryter – och det gör jag! Att skryta över hur en hel by får inflyttade nykomlingar att känna sig så hemmastadda är inte bara tillåtet – det är baske mig obligatoriskt.

Men se till att ha ordentligt dubbat om ni blir sugna på ett besök – det är obegripligt halt nu!

Fåfäng - nej inte jag inte....

Idag tog jobbet mig ut på en resa – till Stockholm. Eller närmare bestämt ICA´s huvudkontor i Solna där jag  undervisar om kött i ICA skolan. Alltid roligt att få  föreläsa!

Premiärpendlarnerverna gjorde att jag lämnade hemmet lite väl tidigt för att vara säker på att hinna till Boxholm före pendeltåget.  Varför jag inte hann måla ögonen innan avfärd utan istället prövade min lycka med mascaraborsten helt utan spegel ståendes på perrongen. Det kändes som att det gick ok – inga större missar eller kludd med svärtan, vad jag trodde.

Väl framme i Linköping visade sig X2000 mot Stockholm vara en timme försenat och jag hamnade, lätt misslynt, inne i vänthallen tillsammans med bland annat en SVT-journalist och hans kameraman.  Journalisten frågade  om jag pendlade till jobbet och om jag i så fall ville kommentera en ny forskningsrapport som visar att långpendling sliter på kroppen. Mycket beroende på den stress som uppstår när tågen inte går som de ska. Jag pratade på och försökte låta bli att le in i kameran alltför mycket och MITT I en klurig utläggning om långpendlingens för – och nackdelar slog det mig: jag kollad aldrig hur framgångsrik min spegelfria mascaraborstning egentligen blev där på perrongen....

-          Tänk om jag har svarta klumpar både här och där?? Herregud – snacka om att jag i så fall säkert personifierar den slitna övre medelålderskvinnan  som rapporten speciellt pekade ut som offer för den här typen av stress... Det var ju säkert därför han valde just mig till intervjuoffer....

Hann jag alltså tänka under intervjun medan jag pladdrade på om annat – simultankompetens har jag i alla fall fortfarande!  Om det blev något TV-inslag? Ingen aning – jag sitter fortfarande på tåget hem...

Nog måste Gud ändå ha humor...

...när han låter det spöregna på tolvslaget? Efter 6 veckor av konstanta minusgrader och snö i mängder låter den högre makt det ösregna i 10 minuter precis vid tolvslaget i fredags! Med en och en halv skotträdd hund hade vi ändå inte tänkt oss några fyrverkerier så vi behövde ju inte gå ut. Men de rara nyårsgästerna hade  med sig två stjärnfontäner som skulle vara hundvänliga så dem avnjöt vi genom köksfönstret - det gik bra det också! Att vara ute i alla väder är helt ok när jag är arbetsklädd - men iförd nylonstrumpor och kjol modell kortare ställer jag inte upp på att stå och frysa i snålblåst bara för att "man ska" - icke!!

Annars har det nya året börjat lite i moll. En visserligen avlägsen men icke desto mindre avhållen Japansk svägerska dukade under för cancer i går morse. Svårt att föreställa sig att hon är borta - och svårt att tänka på hur svågern kommer att må framöver. Min mamma har det jobbigt med sig själv och livet i största allmänhet vilket gör det svårt för pappa - och mig som inte kan vara tillräckligt närvarande i deras vardag. Även om det säkert har sina avigsidor att ha sina föräldrar på nära håll så skulle det vara så skönt just nu att kunna titta in var och varannan dag. Jag inser att det moderna livet, när vi flyttar långt och ofta ifrån familjen, inte är optimalt för just den här perioden. Hur spännande det än kan vara på många andra sätt.

TACK för alla kommentarer - de gör definitivt att världen krymper på det allra bästa sätt! Gamla grannar kommer nära igen och geografiskt bortflugna familjemedlemmar känns delaktiga i vardagen. Härligt!