Övrabo - Malexanders tak!

Torpvandringar har alltid fascinerat mig – att mitt inne i skogen hitta spåren efter århundradens av mänskligt slit. Det kan vara plötsligt uppdykande stenmurar eller gärdesgårdar, eller att mitt i granskogen hitta äppel- och körsbärsträd. Ofta är byggnaderna sedan länge borta – rivna och bortforslade för återvinning i ett annat bygge eller helt enkelt förmultnade.

 Det allra säkraste tecknet på en gammal bosättning är dock – skräptippen! Jo, det är sant – det finns inte en enda gammal boning som inte har en tipp med gamla trasiga hinkar, några konservburkar och kanske den gamla järnspisen.. Och det är ju inget konstigt med det – sophämtning var en okänd lyx på landsbygden tills ganska nyligen och det måste ha setts som logiskt att samla all okomposterbar bråte på en och samma plats. Gärna i en slänt och lite avsides – out of sight out of mind! Och tämligen oförargligt jämfört med våra nutida monumentala avfallsanläggningar.

 

Därför förvånas vi inte när det första vi ser av torpet Övrabo är just soptippen. Efter den branta klättringen upp till Övragölen är det skönt att förstå att vi nu inte har långt kvar. Vi vandrade upp genom skogen från Våkthult utan att egentligen veta vägen till torpet, annat än att vi måste gå uppåt – Övrabo är ett av de högst belägna torpen i socknen och saknar helt bilväg. Någon egentlig utsikt har man inte här uppifrån – det är den omgivande tallskogen för hög för – men det gör inget. Det är insikten om hur det måsta ha varit att leva här som lockar.

 

På den enorma klipphällen som utgör en stor del av torpets ligger stugan, fähuset och det gamla härbret. Den lilla bördiga jord som finns är inhägnad med höga stenmurar och gör att Övrabo faktiskt påminner om ett skotskt småbruk – ett croft! Murarna visar hur otroligt mycket sten man har röjt ur de små tegarna och var säkert bra också för att skydda grödorna mot frosten. Här hade man säkerligen ingen häst – och kanske inte ens ko – markerna är så små. Och tänk vilken skolväg barnen hade – rakt ner genom skogen bort till kyrkbyn. Det måsta ha tagit dem flera timmar att gå. Eller var barnen raskare på den tiden – och stannade kanske inte så mycket på vägen?

En källa finns otroligt nog här uppe – och det verkar också ha gått att hämta vatten i

Övrabogölen några hundra meter bort. Kanske fick man vara sparsam med källvattnet och bara använda det till dricksvatten? Min hjärna spekulerar friskt – den här platsen sätter fart på fantasin och lusten att få reda på mer. Kanske kan någon av er bloggläsare bidra med kunskap?  Vetgirigheten är stor!