Historien om Tumbos första svala.

En svala gör ingen sommar säger man ju - men det stämmer dåligt i år. Tidigt i påskveckan stod vi en kväll på stallbacken och språkade med en förbipasserande cyklist. Ett omisskännligt kvitter fick mig att titta upp mot en av björkarna - och där satt den - en ensam svala! Den såg trött ut - jag har aldrig sett en svala sitta still så länge förut och jag slöt mig därför till att han just anlänt från den långa resan. Veckan gick och det blev påsk - och ja - jag behöver nog inte påminna om hur vädret var under påsken 2011. Det var sommar helt enkelt - och den ensamma svalan HADE gjort det!

Vad den däremot inte hade var några kamrater. Dagarna gick och blev till en vecka  men den enda svalan fortsatte att vara ensam på tunet. Den flög omkring, kvittrade lite inne på logen men verkade annars ganska moloken. Man kan inte låta bli att undra hur det kom sig att den låg så långt före sina kamrater. Hade den  tappat tålamodet där nere i Afrika och gett sig av före alla andra? Eller var svalan den ende överlevande efter någon förfärlig katastrof som utplånat resten av resesällskapet? Eller helt enkelt bara rysligt snabb?

Så, efter nästan 2 veckor kom äntligen nästa svala och omedelbart började ett snudd på vansinnigt tjattrande inne på logen. Nu skulle boplatser väljas och positioner etableras och det gick inte att missta sig på upphetsningen hos den tidigare så dämpade svalan!  Inom någon dag dök ytterligare två svalor upp-och så två till....

Nu svischar de in och ut på logen och skiter förstås ner mitt sopade golv - men vem bryr sig? Värmen har återkommit - björkarna är grönare än gröna och allt är väl i världen - både hos svalorna och oss andra!

Vårt första föl Matilda har fått en lillebror - MacDuff ska han heta och kanske flyttar han till Österrike när han blir stor! Det är nog lika bra att han och mamma Cara inte vet så mycket om det just nu...