Har i avdelningen för meningslösa men klämmiga citat ovanstående tidningsrubrik lagrad- jag tror att det kommer från rivningarna av gamla hus i Stockholm på 60-talet, fast med rivs istället för röjs . Och det är precis vad som händer i våra betesmarker denna vecka - stiftets skogsmaskiner är här och tar ned träd och en del buskar i betena. Tidigare i vintras fick vi råd av Länstyrelsen om hur betena skulle röjas, vilka träd som måste bort och vilka som ska sparas. Nu har stiftet, som äger marken, tagit tag i själva jobbet. Skillnaden före och efter är enorm - och jag lovar att lägga ut bilder på "efter" snarast - men jag ville först få skriva av mig lite av den jobbiga magkänslan efter röjningarna.
Så snart snön drog sig tillbaka har hundarna och jag börjat gå morgonpromenader i betet och vi har vartefter lärt oss hur markerna ser ut, var de fina backarna finns, spännade stenar och de gamla knotiga träden. Så här på våren ser det dessutom så prydligt ut i ett gammalt bete eftersom gammelgräset ligger slickat mot marken, nedpressat av all snön. Hundarna och jag har suttit i norgonsolen och bara njutit av vårt fina "vardagsrum" med inbyggd ljudkuliss!
Nu ser det ut som om ett gäng tonåringar haft värsta röjarfesten i våra fina hagmarker... Helknäppt av mig att reagera så. Röjningen är absolut nödvändig för att den biologiska mångfalden ska bevaras och för att det ska vara någon mening att stängsla och beta i hagarna. Att skogsmaskinen har gjort märken i grässvålen är faktiskt positivt, även om det ser lite illa ut här och där. Många frön gror bara om de hamnar i bar jord och vi kan se fram emot många rara växter i backarna under sommaren. Rishögarna, de vi lämnar kvar, blir jättefina gömslen för smågnagare, fåglar och igelkottar och de gamla knotiga träden får ljus och luft och kommer att överleva mycket längre än om de hade stått instängda av yngre snabbväxande träd. Vi ser nu ner till sjön på flera ställen och ljuset formligen flödar in från alla håll!
Men ändå, som sagt, det känns som om jag beställt en våldtäkt på den gamla slumrande hagmarken, som om jag sparkat upp den ur sängen där den lagt sig för att så småningom stillsamt dö...
All förändring gör ont - det är nog det jag behöver lära mig.
Det gäller att förstå växtlighetens livsvillkor för att inte låta det egoistiska "skönhetssinnet" ta över. Varje gång man ser ett röjt område ser man bara oredan och att kantarellstället försvunnit. Efter en växtsäsong är allt nästan som förr, men helt annorlunda och ljusare och efter två syns inte heller riset. Angela S.
SvaraRaderaTack - det värmde - jag jobbar ju tom med de här sakerna - men det är ändå jobbigt när ngn "stökar till det" i min egen hage!
SvaraRadera