Tumbo Gård har drabbats av sitt första brott – och vilket rysligt brott det är! Strax före lunch på lördagen – medan matte handlade förnödenheter och foträta tofflor i Kisa och husse röjde snö med traktorn – tog hundflocken den arme kaninen Huff av daga inne i stallet. Riktigt hur det gick till vägrar de inblandade att uppge, men klart är att Huff hoppat ut ur den spilta matte försett med dubbla gallergrindar. Därefter har kaninen antingen skrämts eller bitits ihjäl av de tre hundarna. Huvvaligen..
Temple Grandin skriver i boken ”Animals in translation” att alla rovdjur har det dödande bettet ( the killing bite) som ett automatiskt inpräntat beteendemönster i hjärnan. Den tekniken behöver de inte lära sig av någon. Däremot måste djuren som ungar lära sig hur man gör när man ÄTER det dödade bytet. Precis så reagerade även våra hundar eftersom kaninen när vi hittade honom var helt oskadd utanpå kroppen – förutom några tussar som ryckts ur pälsen.
Så tunn är alltså linjen mellan omhuldad knähund och jagande rovdjur. Snabba rörelser, speciellt i sick-sack i markplanet utlöser lätt jaktbeteendet även hos en tam hund. Men, har man i valpåldern lärt hunden vad som INTE räknas som byte, tex katter, småbarn, skottkärrehjul osv. ska det dödande bettet inte utlösas som slutkläm i jakten. Även om vi känner djupt för den mördade kaninen och hans familj – han efterlämnade fru och son – så är det intressant att se att den här teorin verkar stämma på våra illbattiga hundar. Katten som de stötte på utanför stallet strax efter mordet hälsade de bara artigt på – henne bryr de sig inte ens om att jaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar