Jag är en ond människa...

Jo då, det är sant. Fölet Buzz, av mig numera omdöpt till Bus, har ägnat de sista dagarna åt att tugga på elstängselrepet och lärde sig i går dessutom att plocka av handtagen till repgrinden. Stor risk för skada både på stängslet, honom och mig. Ja, för om något händer Bus är jag inte mycket värd i hans mattes ögon och hon är rätt stark...
Hur som helst - på fastande mage dessutom, vilket var Doris fel, men mer om det en annan gång - satte jag i morse igång med att dra om elen till våra hagar så att ALL tillgänglig kräm från aggregatet skulle gå till just Bus stängselrep. Det visade sig vara knepigare än jag hade tänkt mig och till slut blev jag tvungen att ta in Bus och hans mamma för att kunna gå lös på stängslet i lugn och ro. Att ta in Bus mamma när ingen annan häst är i stallet är inget man gör ostraffat .På en kvart hinner hon trampa runt och totalkvadda sin nymockade halmbädd - hon är en aning, för att uttrycka sig milt, kolerisk den hästen...
Så, medan jag svor över kylan, snön, elstängslet, Bus och dessutom hans mamma, fick jag till slut ordning på stängslet och släppte med ett ondskefullt leende ut hästarna igen.

- Kom igen Bus, ska du inte smaka lite på repet nu då? Och naturligtvis skulle han det - och ZAPP - där fick han sin första elstöt i de små rara gaddarna!!! Jag överdriver inte om jag säger att jag skuttade upp och ner av glädje, både en och två gånger eftersom Bus inte gav sig efter första stöten utan var tvungen att testa igen, och igen...innan han med ett surmulet uttryck i ansiktet gick till sin mamma för en trösteslurk mjölk.

Det är så sant som det är sagt - ingen glädje är så sann som skadegläjen!

God Julstädning på er alla!!