Alla under samma tak - eller i alla fall nästan. Här på Tumbo får vi lov att ta till de f.d lägerbarackerna när alla kommer samtidigt, men det fungerar. Inga förfrusna näsor eller fötter ännu! Däremot en del frostiga kommentarer och heta gräl. Det är inte lätt att hålla sams i en barnaskara och tydligen blir det inte lättare när man är vuxen. Barnarollen och barnets sätt att tackla problem tar över vid besöket hemma hos mor och far och känslorna svallar. Regression kallas det, upplyser mig dottern, och är tydligen ett vanligt förekommande och inte så sällan diskuterat faktum bland 20 + människor. För första gången inser jag att det inte längre är min sak att reda ut osämjor och meningsskiljaktigheter - eller är jag bara för trött för att envisas? Hur som helst, stunderna av glädje och frid har i alla fall varit fler än de tråkiga och jag kommer att sakna både barnen och deras kläder, laptops och förmåga att fylla huset med ljud av alla slag när de åker tillbaka till sitt nästa vecka.
Julottan i Malexanders kyrka var definitivt värd att tvinga upp kroppen ur sängen för. Kantorn/körledaren presenterade spännande sättningar till de gamla nötta julpsalmerna och jag satt som ett ljus under predikan - vilket INTE hör till vanligheterna måste erkännas. Prästen berättade om en man som gick fram och försökte återuppliva självmordsbombaren i Stockholm direkt efter bomben hade detonerat. Mannens svar till en journalist som frågade hur han kunde utsätta sig själv för fara för att hjälpa en terrorist var: "Men han är ju också en människa!". Så sant - men inte alltid så lätt att komma ihåg eller känna i hjärtat. Påminnelsen om vad oresonligt våld kan ställa till med är alltid närvarande här i Malexander - vi passerar minnestenen med de brinnande ljusen på väg hem från kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar