Att köpa ny gård är som att skilja sig en smula...

Det börjar så oskyldigt med att jag är ute på Hemnet lite grann i smyg och tittar på andra ställen. Jag säger till mig själv att det bara är ett tidsfördriv - inget allvarligt - för det gamla huset är ju så trevligt och vi har lagt ner så mycket arbete på att få gården så här bra...

Så en dag dyker ANONNSEN upp - med gården som jag inte kan motstå. Utan att berätta för barn eller grannar går vi på visning både en och flera gånger och planerna börjar ta form - tänk vad livet skulle bli fantastiskt på det nya stället! Nytt och spännande och helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Långa pendelavstånd, renoveringsbehov, inga färdiga hästhagar - bha!!! Inte kan man låta sådana trivialiteter komma ivägen fär den nya förälskelsen - förlåt - gården. Vi har bestämt oss - vi ska köpa!

Så blir det till slut allvar av alla planer- en mäklare kallas in för att sälja den gamla gården. Och helt plötlsigt inser jag - det är slut!! Jag ska inte gå igenom de vackra rummen mer, inte sitta och njuta av en kopp kaffe på förstutrappen. Vad har jag gjort - hur kan jag bara vända ryggen till alla år och alla planer vi hade för det här stället. Jag är en ond människa...

Trädgården överges, stallen töms, melankolin ligger tung över hela familjen. Det enda som hjälper är de korta men underbara stunderna på den nya gården - för visst var den första känslan sann. Vi trivs så bra och det känns så rätt. Men kommer livet här verkligen att bli  bättre än det vi hade - det är det ju ingen som vet.

Här gäller det helt enkelt att kasta sig ut i det okända för det enda som är säkert är att livet från och med nu blir annorlunda!