Nu är ni välkomna att kommentera!

Det här med webteknik är svårt... Jag har inte fått några kommentarer alls på min blogg. Dock  tänker jag som god svensk att det är väl helt enkelt ingen som bryr sig tillräckligt mycket för att vilja kommentera något jag skriver. Tack vare en uppmärksam läsare så har jag nu begripit - och korrigerat - att jag haft bloggen låst för kommentarer av andra än folk med egna google konton....Vad nu det är - tydligen har jag ett i och med den här bloggen - ja ni förstår att jag inte riktigt greppar det här med webb publicering! Tack för hjälpen Håkan J!
Så, nu har jag med andra ord lämnat mig helt öppen för att på riktigt behöva inse att ingen bryr sig om vad jag skriver för nu har jag inget teknik strul att skylla på längre - läääskigt!!!

En rolig liten historia att dela med mig av är denna:
I går när jag klev ut genom ytterdörren såg jag i ögonvrån silluetten av en STOR rovfågel komme flygande uppifrån Svarten. Den svepte ner riktigt lågt över gårdsplanen, vände på huvudet, såg rakt på mig och sa: Quipp?

Jag hade inget vettigt  svar på den uppenbara frågan så fågeln slog ett par rejäla vingslag och seglade vidare mot Sommarhagen.

Jag vet inte om det var en stor Ormvråk eller en ung Örn - men det var makalöst fränt att bli tilltalad av den, oavsett art.

Quipp på er allihop - snart är det 2011!

Familjer - både de heliga och de mer vanliga firar jul

Alla under samma tak - eller i alla fall nästan. Här på Tumbo  får vi lov att ta till de f.d lägerbarackerna när alla kommer samtidigt, men det fungerar. Inga förfrusna näsor eller fötter ännu! Däremot en del frostiga kommentarer och heta gräl. Det är inte lätt att hålla sams i en barnaskara och tydligen blir det inte lättare när man är vuxen.  Barnarollen och barnets sätt att tackla problem tar över vid besöket hemma hos mor och far och känslorna svallar. Regression kallas det, upplyser mig dottern, och är tydligen ett vanligt förekommande och inte så sällan diskuterat faktum bland 20 + människor. För första gången inser jag att det inte längre är min sak att reda ut osämjor och meningsskiljaktigheter - eller är jag bara för trött för att envisas? Hur som helst, stunderna av glädje och frid har i alla fall varit fler än de tråkiga och jag kommer att sakna både barnen och deras kläder, laptops och förmåga att fylla huset med ljud av alla slag när de åker tillbaka till sitt nästa vecka.

Julottan i Malexanders kyrka var definitivt värd att tvinga upp kroppen ur sängen för. Kantorn/körledaren presenterade spännande sättningar till de gamla nötta julpsalmerna och jag satt som ett ljus under predikan - vilket INTE hör till vanligheterna måste erkännas. Prästen berättade om en man som gick fram och försökte återuppliva självmordsbombaren i Stockholm direkt efter bomben hade detonerat. Mannens svar till en journalist som frågade hur han kunde utsätta sig själv för fara för att hjälpa en terrorist var: "Men han är ju också en människa!".       Så sant - men inte alltid så lätt att komma ihåg eller känna i hjärtat. Påminnelsen om vad oresonligt våld kan ställa till med är alltid närvarande här i Malexander - vi passerar minnestenen med de  brinnande ljusen på väg hem från kyrkan.

Jag är en ond människa...

Jo då, det är sant. Fölet Buzz, av mig numera omdöpt till Bus, har ägnat de sista dagarna åt att tugga på elstängselrepet och lärde sig i går dessutom att plocka av handtagen till repgrinden. Stor risk för skada både på stängslet, honom och mig. Ja, för om något händer Bus är jag inte mycket värd i hans mattes ögon och hon är rätt stark...
Hur som helst - på fastande mage dessutom, vilket var Doris fel, men mer om det en annan gång - satte jag i morse igång med att dra om elen till våra hagar så att ALL tillgänglig kräm från aggregatet skulle gå till just Bus stängselrep. Det visade sig vara knepigare än jag hade tänkt mig och till slut blev jag tvungen att ta in Bus och hans mamma för att kunna gå lös på stängslet i lugn och ro. Att ta in Bus mamma när ingen annan häst är i stallet är inget man gör ostraffat .På en kvart hinner hon trampa runt och totalkvadda sin nymockade halmbädd - hon är en aning, för att uttrycka sig milt, kolerisk den hästen...
Så, medan jag svor över kylan, snön, elstängslet, Bus och dessutom hans mamma, fick jag till slut ordning på stängslet och släppte med ett ondskefullt leende ut hästarna igen.

- Kom igen Bus, ska du inte smaka lite på repet nu då? Och naturligtvis skulle han det - och ZAPP - där fick han sin första elstöt i de små rara gaddarna!!! Jag överdriver inte om jag säger att jag skuttade upp och ner av glädje, både en och två gånger eftersom Bus inte gav sig efter första stöten utan var tvungen att testa igen, och igen...innan han med ett surmulet uttryck i ansiktet gick till sin mamma för en trösteslurk mjölk.

Det är så sant som det är sagt - ingen glädje är så sann som skadegläjen!

God Julstädning på er alla!!

Modersinstinkter har vi alla...

....både inne och i stallet. Jag räknar otåligt in mina barn i fållan - bara Fiona kvar som inte kommit hem! Jag känner fortfarande ett nästan orimligt stort lugn de få gånger alla sover under samma tak. Det är sant det som sades mig en gång för länge sedan - när du får barn inträder en hormonstörning i kroppen som är oåterkallelig - att oroa sig för ungarna går aldrig över. Suck.

I stallet har vi olika sorters mödrar - Larka som fortfarande ger di till sin lille prins och Aritza som mentalt aldrig släpper taget om sina föl. Theodere, snart 4, trivs allra bäst med mamma fortfarande och hela "familjen Aritza" inklusive  Stjaerna hänger ofta ihop i hagen. Ska bli spännande att se hur Aritza hanterar de äldre "barnen" när det nya fölet komme ri vår. För visst är hon dräktig igen - duktiga gamla Aritza!

Att köpa ny gård är som att skilja sig en smula...

Det börjar så oskyldigt med att jag är ute på Hemnet lite grann i smyg och tittar på andra ställen. Jag säger till mig själv att det bara är ett tidsfördriv - inget allvarligt - för det gamla huset är ju så trevligt och vi har lagt ner så mycket arbete på att få gården så här bra...

Så en dag dyker ANONNSEN upp - med gården som jag inte kan motstå. Utan att berätta för barn eller grannar går vi på visning både en och flera gånger och planerna börjar ta form - tänk vad livet skulle bli fantastiskt på det nya stället! Nytt och spännande och helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Långa pendelavstånd, renoveringsbehov, inga färdiga hästhagar - bha!!! Inte kan man låta sådana trivialiteter komma ivägen fär den nya förälskelsen - förlåt - gården. Vi har bestämt oss - vi ska köpa!

Så blir det till slut allvar av alla planer- en mäklare kallas in för att sälja den gamla gården. Och helt plötlsigt inser jag - det är slut!! Jag ska inte gå igenom de vackra rummen mer, inte sitta och njuta av en kopp kaffe på förstutrappen. Vad har jag gjort - hur kan jag bara vända ryggen till alla år och alla planer vi hade för det här stället. Jag är en ond människa...

Trädgården överges, stallen töms, melankolin ligger tung över hela familjen. Det enda som hjälper är de korta men underbara stunderna på den nya gården - för visst var den första känslan sann. Vi trivs så bra och det känns så rätt. Men kommer livet här verkligen att bli  bättre än det vi hade - det är det ju ingen som vet.

Här gäller det helt enkelt att kasta sig ut i det okända för det enda som är säkert är att livet från och med nu blir annorlunda!

Att ha träns och grimmor hängande i huset är lycka

När jag fyllde 8 år fick jag en ryktborste och en ryktskrapa av mina föräldrar i julklapp. Jag var överlycklig och placerade borstarna strategiskt i rummet så att det skulle vara tydligt för alla och envar att här bodde en tjej som använde ryktborstar - en riktig hästtjej. Jag minns att jag tänkte att när jag inte är i stallet och borstar min lektionshäst (..det var jag ju bara en gång i veckan..) skulle jag kunna tvätta mina ryktsaker.

När vi köpte Tumbo ingick sisådär 35 hovkratsar, minst lika många ryktborstar, rotviskor, piggborstar och mankammar och MÄNGDER med andra hästgrejor i köpet. Jag tillbringade en hel eftermiddag med att gå igenom skatterna och har inte lyckats slänga en enda pryl som var hel. Jag är fortfarande en riktig hästtjej. I min hall hänger träns och en och annan grimma bland ytterkläderna och det gör mig  lycklig att se dem där.

Idag red Tilde och jag barbacka  upp till Svarten i djupsnön. Snön var mjuk, hästryggarna var mjuka och de starka Highland hästarna rörde sig mjukt som katter på den oplogade vägen. Efter en långsam galopp i uppförsbacken på väg hem konstaterar jag att det här vill jag dela med mig av till flera. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Mord mitt på blanka eftermiddagen

Tumbo Gård har drabbats av sitt första brott – och vilket rysligt brott det är! Strax före lunch på lördagen – medan matte handlade förnödenheter och foträta tofflor i Kisa och husse röjde snö med traktorn – tog hundflocken den arme kaninen Huff av daga inne i stallet. Riktigt hur det gick till vägrar de inblandade att uppge, men klart är att Huff hoppat ut ur den spilta matte försett med dubbla gallergrindar. Därefter har kaninen antingen skrämts eller bitits ihjäl av de tre hundarna. Huvvaligen..

Temple Grandin skriver i boken ”Animals in translation” att alla rovdjur har det dödande bettet ( the killing bite) som ett automatiskt inpräntat beteendemönster i hjärnan. Den tekniken behöver de inte lära sig av någon. Däremot måste djuren som ungar lära sig hur man gör när man ÄTER det dödade bytet.  Precis så reagerade även våra hundar eftersom kaninen när vi hittade honom var helt oskadd utanpå kroppen – förutom några tussar som ryckts ur pälsen.

Så tunn är alltså linjen mellan omhuldad knähund och jagande rovdjur. Snabba rörelser, speciellt i sick-sack i markplanet utlöser lätt jaktbeteendet även hos en tam hund. Men, har man i valpåldern lärt hunden  vad som INTE räknas som byte, tex  katter, småbarn, skottkärrehjul osv. ska det dödande bettet inte utlösas som slutkläm i jakten. Även om vi känner djupt för den mördade kaninen och hans familj – han efterlämnade fru och son – så är det intressant att se att den här teorin verkar stämma på våra illbattiga hundar. Katten som de stötte på utanför stallet  strax efter mordet hälsade de bara artigt på – henne bryr de sig inte ens om att jaga.

Snö - ett hat/kärleks förhållande

Det enda jag kunde rita riktigt bra i skolan var snö. Jag använde kol på grovt papper och ritade skidspår, prydligt skottade snödrivor längst husuppfarter och stora träd med snötyngda grenar. Idag kände jag mig jag förflyttad in i en av mina teckningar – det är så mycket snö överallt!

Jag växte upp i norrland på 60-talet när vintrarna var riktigt snörika – ja, lite som nu om man tänker efter. Så jag är van vid snö – snö i skorna, snö i munnen, snö innanför kragen och snö i hela ansiktet när vi mulade varandra. Vi var tvungna att åka skidor på skolans skidspår varje lunchrast. Om det inte var under – 15 grader – då fick vi lov att vara inne… Men jag gillar faktiskt snön ändå – den lägger ett förlåtande glömskt täcke över trädgården på hösten och den gör världen sååååå tyssst.  Inget är så tyst som en skog när det snöar riktigt kraftigt. Och det är vackert – självklart är det det.

Men , snön är också tung att skotta, i vägen vad man än ska göra, överallt, och allmänt irriterande. Allting tar längre tid och är mer arbetsamt och VARFÖR måste den komma så tidigt i år?? Jag var ute och satt upp stängsel igår – i 50 cm snö – STÄNGSEL!! Detta är inte normalt för Mellansverige – inte en chans!

Men, snö har fantastisk isoleringsförmåga – så vi kan förmodligen tacka snön för att vattenledningarna inte har frusit i backen – trots kylan. All kärlek till snön…

Att vara sin egen chef

Lägger upp arbetet själv, styr över min dag, fri att arbeta i egen takt - ja ni vet hur det brukar stå i livsstilsartiklarna. Jag har varit min egen chef i fem år nu - och borde ha kläm på det här och fått till ett bra flöde av arbete och fritid kan man tycka.
Men om sanningen ska fram så är det inte jag som bestämmer - det är flocken! Ja, alla djuren på ranchen alltså. När jag kliver upp är det tre hundar som ska ut, fågeln ska ha mat och sen är det skynda skynda ner till stallet för att fodra och släppa ut eller in 9 hästar i olika storlekar. Ajaj, inte glömma ta med kaninmaten eftersom den fryser om den förvaras i stallet. Glömmer jag  får jag vackert traska tillbaka och hämta. Katten är det ingen risk att jag glömmer. Hon befinnersig under mina fötter tills jag har försett henne med frukost på hundsäker höjd. Förstår ni nu - det är näppeligen jag som styr så här dags på dagen!
När jag kommit in igen ska hundarna och jag äta frukost, braskaminen matas, bloggen skötas om och SEN kan det arvodeskapande arbetet ta vid. I alla fall i några timmar tills hela circusen med in och ut, foder, mockning, motionering och lydnadsträning av unghästar tar vid igen.
Är det här frihet? Är det verkligen meningen med livet? Absolut!!! Tjänar jag några pengar? Nja....

Trendigt med vedeldning

Numer kan man inte slå upp ett enda inredningsmagasin utan att se bilder på ved. Ved i korgar, ved travad mot vitrappade väggar och ved som sprakar i braskaminer. Jag är beroende av vedeldning på riktigt och undrar hur många av trendmagasinens läsare som skulle vilja dela den upplevelsen?
För det första - ved och ett välstädat hem går INTE ihop - alls. Ved skräpar ner. Vid inbärandet, vid inläggandet i braskaminen och framför allt när askan ska bäras ut. För att inte tala om hur stökigt det blir när man i frustration över en brasa som inte tar sig puffar vildsint med blåsbälgen och aska sprids över rummet. Ved kan också slita väldigt på ett förhållande. Särskilt när det är tomt i vedlåren, klockan är halv 11 på kvällen och det är sisådär -20 där ute. Slutligen ska veden lagras någonstans - hur gör de trendkänsliga med det om de har en designad standardtomt på 400 kvadratmeter runt huset?
Kanske köper de helt enkelt trivselbrasan från Clas Ohlson - den som går att montera på väggen och ansluta till vägguttaget.
Men inte tusan värmer den som min!

Nu är det kalltt värre....

-20 grader i natt - fy tusan....Det känns lite onödigt med så extrem temperatur precis när vi flyttat in i ett hus som egentligen är en sommarbostad. Huset, som består av tre ihopsatta arbetarbaracker med en pyramidformad övervåning av trä lagd ovanpå, är välisolerat på sina ställen och välventilerat på andra. Ömsom vin, ömsom vatten, så att säga. Nåväl, jag ska inte klaga, vattnet frös faktiskt INTE i natt och det är fantastiskt så bra man sover i 14 graders inomhustemperatur, med bra duntäcke och en varm make i sängen. Hundarna springer omkring o lyfter upp tassarna i tur och ordning när de får köldkramp men verkar annars rätt obesvärade. Hästarna bryr sig inte ett dugg om kylan - finns det bara ensilage framför näsan får det vara hur kallt det vill. Skönt att ha 48 balar på lager.....om det nu ska bli värsta vintern på 1000 år....Dags att surfa in på yr.no så att jag vet vad som komma skall.