Tack och lov för Bredbandet!

Jag tippar att Internet kommer att väljas till " uppfinning som mest påverkade människorna under mänsklighetens andra årtusende" - om någon sådan omröstning kommer att hållas. Kanske inte en revolutionerande gissning men Internet, och vårt fantastiska breda Bredband här i Malexander, påverkar mig mer än jag trodde var möjligt. Ta det här med bloggen om Övrabo:
I lördags morse fick jag ett telefonsamtal från en dam som under en datakurs hade provat att Googla på "Kalle i Övrabo" - hennes makes morfar. Den sökningen ledde  till min blogg och inlägget om Övrabo. Bloggen trilskas fortfarande med folk som försöker lämna kommentarer men hon gav sig inte utan tog till den gamla hederliga telefonen och ringde upp istället. Maken Elvert som föddes på Övrabo på sent 1930-tal kunde berätta mängder med historier om livet där. Nu vet jag till exempel att det visst fanns en ko där uppe, att det finns inte mindre än tre vattenkällor på torpet och att det tog ganska precis en timme för Elvert att gå till skolan i Malexander. Visst är det fantastiskt med kombinationen gamla minnen och en generös vilja att dela med sig via ny teknik. Jag har också fått kontakt med nuvarande ägarna till Övrabo som  delat med sig av sin kunskap om torpets historia. De har erbjudit oss att använda Övrabo som utflyktsmål för våra längre turritter - vilken upplevelse det kommer att bli för oss och våra gäster!

Paddans öden och äventyr har också gnererat en hel del intresse och jag kan rapportera att det inte är helt ovanligt med stelfrusna paddor på vårvinterisar. Håkan och Hannibal har stött på ispaddor under långfärdsskridsko-turer på Sommen och den allmänna meningen är att det helt enkelt är  vårsolen som värmer upp paddorna så pass att de vaknar - söker efter vatten och dukar under av kylan. Så nu vet vi det! Jag kan tillägga att jag hittade två minimala och rejält stelfrusna näbbmöss i snön häromdagen. Det är inte bara jag som lider av kylan när det kryper ner mot -20...

Bredbandet gav mig en svindlande möjlighet i onsdags eftermiddag. Från min dator och via fibertelefonen kunde jag visa bildspel, rita och berätta om svenskt Naturbeteskött för WWF-kollegor  i Sydafrika, USA och Storbritannien. Live och utan några som helst tekniska missöden direkt från djupaste Malexanderskogen. DET, mina vänner, är helt enkelt fantastiskt! Fantastiskt för mig som kan jobba hemifrån och leva ett helt nytt liv och fantastiskt för miljön som slipper utsläpp av koldioxid från de långa resor som inte längre behövs. Och fantastiskt även för Malexander om fler tar chansen att distansjobba härifrån nu när Bredbandet tack och lov gör det möjligt.
Heja Byalaget!

Övrabo - Malexanders tak!

Torpvandringar har alltid fascinerat mig – att mitt inne i skogen hitta spåren efter århundradens av mänskligt slit. Det kan vara plötsligt uppdykande stenmurar eller gärdesgårdar, eller att mitt i granskogen hitta äppel- och körsbärsträd. Ofta är byggnaderna sedan länge borta – rivna och bortforslade för återvinning i ett annat bygge eller helt enkelt förmultnade.

 Det allra säkraste tecknet på en gammal bosättning är dock – skräptippen! Jo, det är sant – det finns inte en enda gammal boning som inte har en tipp med gamla trasiga hinkar, några konservburkar och kanske den gamla järnspisen.. Och det är ju inget konstigt med det – sophämtning var en okänd lyx på landsbygden tills ganska nyligen och det måste ha setts som logiskt att samla all okomposterbar bråte på en och samma plats. Gärna i en slänt och lite avsides – out of sight out of mind! Och tämligen oförargligt jämfört med våra nutida monumentala avfallsanläggningar.

 

Därför förvånas vi inte när det första vi ser av torpet Övrabo är just soptippen. Efter den branta klättringen upp till Övragölen är det skönt att förstå att vi nu inte har långt kvar. Vi vandrade upp genom skogen från Våkthult utan att egentligen veta vägen till torpet, annat än att vi måste gå uppåt – Övrabo är ett av de högst belägna torpen i socknen och saknar helt bilväg. Någon egentlig utsikt har man inte här uppifrån – det är den omgivande tallskogen för hög för – men det gör inget. Det är insikten om hur det måsta ha varit att leva här som lockar.

 

På den enorma klipphällen som utgör en stor del av torpets ligger stugan, fähuset och det gamla härbret. Den lilla bördiga jord som finns är inhägnad med höga stenmurar och gör att Övrabo faktiskt påminner om ett skotskt småbruk – ett croft! Murarna visar hur otroligt mycket sten man har röjt ur de små tegarna och var säkert bra också för att skydda grödorna mot frosten. Här hade man säkerligen ingen häst – och kanske inte ens ko – markerna är så små. Och tänk vilken skolväg barnen hade – rakt ner genom skogen bort till kyrkbyn. Det måsta ha tagit dem flera timmar att gå. Eller var barnen raskare på den tiden – och stannade kanske inte så mycket på vägen?

En källa finns otroligt nog här uppe – och det verkar också ha gått att hämta vatten i

Övrabogölen några hundra meter bort. Kanske fick man vara sparsam med källvattnet och bara använda det till dricksvatten? Min hjärna spekulerar friskt – den här platsen sätter fart på fantasin och lusten att få reda på mer. Kanske kan någon av er bloggläsare bidra med kunskap?  Vetgirigheten är stor!

Mysteriet med den frusna paddan

I söndags packade vi ner lunchsmörgåsarna, en termos kaffe och kameran i ryggsäcken och gav oss ut på Svartens is. Maken, som hade tillbringat kvällen innan på Whiskymässa i Linköping, behövde luftas och när solen skiner finns det inget som slår en ispromenad. Det är något som fascinerar med att det istäckta vattnet skulle kunna vara ett stort fält, allt det invanda blir omkullkastat och man ser omgivningarna ur ett nytt perspektiv. Filosoferandet fick jag stå för själv. Maken hade whisky och den kommande momsdeklarationen i huvudet och hundarna bryr sig inte ett dugg om nya perspektiv - de tycker bara att det är roligt att springa!

Ingen hade varit ute på Svarten efter de senaste dagarnas snöfall och vi kände oss som sanna pionjärer som bryter ny mark. Här uppe finns inga sommarstugor, inga telemaster och man behöver inte be om absoluuuut tyyyssstnaaad......den regerar,  bara man håller klaffen själv!

20 meter ut från stranden låg något svart i snön och pockade på uppmärksamhet. "Märkligt med rådjurspluttar utan rådjursspår" tänkte jag och pillade runt lite med foten. Och upp ur snön tittar - en djupryst padda! Den var bara delvis täckt med snö och hade uppenbarligen hamnat här någon gång under de senaste dygnen.

Teorierna är många:

• Paddan vaknade under det tidigare mildvädret upp ur sin sömn och vandrade ut på isen för ett morgondopp, glömde handduken och frös därför ihjäl
• Paddan har övervintrat i ett träd, tappade greppet om grenen och frös ihjäl när vinden slungade ut den på isen
• En fågel tappade greppet om paddan eftersom paddslem smakar illa
• ?

Hur som helst så ligger paddan numera i säkert förvar i vår frys - i väntan på en bättre förklaring och en värdig begravning!

Livet är fyllt av saker att fundera på...

...som till exempel hur det går till när priset ändras på Q-star mackens  skylt i Malexander? Åker någon omkring och skruvar manuellt på skyltarna eller sköts det hela elektroniskt från något centralt kontor någon stans? Och om så är fallet – varför ändras då inte priset samtidigt i Malexander som i de lite större orterna där jag ibland tankar? Vi har haft rejält mycket billigare bensin flera gånger under vintern – ett kanske omedvetet men mycket välkommet glesbygdsstöd!

Idag har jag funderat MYCKET på om finns någon ekonomi i det enorma utflödet av reklamblad. Vem läser dem –jag gör det aldrig. . . Man kan också fundera över ekologin i denna påtvingade reklamflodvåg . Papperskvalitén är inte av det lätt-återvunna slaget och det går åt drivmedel i det fordon som transporterar runt skräpet. Idag räknade jag till 12 reklamblad i lådan - tolv! Och värst är att det numera alltid levereras ett eller två blad invikta i dagstidningen också.

Annat jag funderar på är hur molnen kan driva så snabbt förbi på natt himlen men ändå aldrig helt skymma månen som lyser så starkt där bakom . Eller hur det kan finnas flera lager is, med vatten emellan, på sjöarna. Hur kom det vattnet dit – och varför fryser det inte?

Kanske funderar jag för mycket, eller har för lite annat som sysselsätter min hjärna. Men nog måste samma princip gälla för hjärnor somför muskler – use it or loose it? Är det inte därför folk löser korsord och Sudoku? Funderar jag vidare...