Spårsnö och te i tangentbordet,

1 cm nysnö på morgonen och Tumbo blir en uppslagsbok. När jag går upp till ridbanan för att öppna grindara till ensilaget kan jag läsa av allt som skett under natten. Räven har gjort sin vanliga runda och nosat i hundarnas högar från igår. Ett ungt vildsvin har gått vägen fram i riktning mot Sommarhagen och uppe vid ensilaget har flera harar njutit av det konserverade gräset. Det är så fascinerande att se på spåren hur haren har suttit en stund vid elstängselgrinden. Vad funderade han på där? Kanske om det var säkert att korsa den stora öppna ridbanan? Eller kanske satt han och njöt av vetskapen om all mat han snart skulle få -i sann mindfulness anda!
Själv tränar jag mindfullness så att hjärnan knakar idag. Jag skvimpade te i tangentbordet häromdagen och igår kom straffet: större delen av tangenterna lade ner verksamheten. I ett desperat men planlöst klickande med musen hittade jag ett skärmtangentbord i en hjälpmeny. Fantastikt bra att ha, men OJ vad långsamt jag skriver medelst musklickning. . .pekfingervalsen är rena rama rusningen i jämförelse. Så jag andas djupt och vilar i nuet! M i n d f u l l n e s s = 12 musklick. . .

Dags att kavla upp ärmarna!

Jul och nyår överstökade - nu är det dags att ta tag i alla idéer och se till att de blir av också. Jag går liksom lite i idé under vintern. Klarar av det praktiska men vill sedan gärna sitta och murra framför brasan i lugn och ro. Men nu får det vara färdigmurrat - ska det bli något Nytt Liv i Malexander så krävs det en hel del jobb också - basta!
Allra viktigast är att fokusera på de två saker som kan generera inkomst - turridningen och uthyrning av hus till turister.
Det är bra att bo i ett hus som man planerar att hyra ut. Alla de fel och brister som vi börjar vänja oss vid, och inte längre ser, måste faktiskt korrigeras innan vi kan begära att någon annan ska vilja betala  för att bo här. Så det innebär ny diskmaskin, ny toa och framför allt nytt golv i köket/vardagsrummet. Håhå jaja....

Efter en samvetsgrann inventering av hästflocken inser vi fakta - vi har inte tillräckligt många stadiga, välridna hästar för att kunna dra igång turridning till våren. Tre ston ska vara mammalediga, Theo är fortfarande inte inriden och då återstår Tara och McGregor....
Så vad gör man - med 9 hästar i hagen ? Köper tre till förstås!! Vi hade turen att hitta Omela, Rostra och Borka, tre lurviga Basjkirhästar som gått turridning i Sörmland i 6 år och fantastiskt nog var till salu.  Med deras hjälp kommer vi att kunna erbjuda turer till våren. Så nu gäller det att isen försvinner för inga av hästarna är särskilt bra på att åka skridskor...

Själv har jag skaffat isdubbar till kängorna och jag struntar fullständigt i om det är tantvarning på dem. Det är UNDERBART att kunna gå utan att halka. Dessutom är jag väl redan tant om man ska vara riktigt noga :)

Det är varmt i Malexander...

..och då tänker jag inte främst på att det är + 5 grader och okontrollerad snösmältning ute. Nej, jag tänker mer på mänsklig värme. Jag har bott större delen av mitt liv i det som kallas landsbygd. Och säga vad man vill om Änglagårdsromantik och Hem till Byn – men inte är det alltid nykomlingar välkomnas med öppna famnen.

Fiona och jag njuter av julbordet - också värme!

Om man inte flyttar till Malexander – för här fungerar det faktiskt så. Redan efter några veckor kom Byalagets kassörska hit med en kasse full med Malexanderska godsaker skänkta av lokala företag. Tillika en julblomma, en guidebok till traktens vandringsleder och en handmålad korg. Jag blev så glad över besöket och sen har det bara fortsatt. Bygdens ålderman ringer upp för att ”bara säga välkomna till Malexander”, grannar tittar förbi och presenterar sig, vi välkomnas å det varmaste att vara med på hemsidan och i byalaget av Håkan J och som tack för hjälp upp ur diket erbjuds vi middag på Gästgiveriet. En av jägarna knackar på bara för att fråga om vi håller värmen – och visst gör vi det, tack vara alla goa människor.

Nu låter det kanske som att jag skryter – och det gör jag! Att skryta över hur en hel by får inflyttade nykomlingar att känna sig så hemmastadda är inte bara tillåtet – det är baske mig obligatoriskt.

Men se till att ha ordentligt dubbat om ni blir sugna på ett besök – det är obegripligt halt nu!

Fåfäng - nej inte jag inte....

Idag tog jobbet mig ut på en resa – till Stockholm. Eller närmare bestämt ICA´s huvudkontor i Solna där jag  undervisar om kött i ICA skolan. Alltid roligt att få  föreläsa!

Premiärpendlarnerverna gjorde att jag lämnade hemmet lite väl tidigt för att vara säker på att hinna till Boxholm före pendeltåget.  Varför jag inte hann måla ögonen innan avfärd utan istället prövade min lycka med mascaraborsten helt utan spegel ståendes på perrongen. Det kändes som att det gick ok – inga större missar eller kludd med svärtan, vad jag trodde.

Väl framme i Linköping visade sig X2000 mot Stockholm vara en timme försenat och jag hamnade, lätt misslynt, inne i vänthallen tillsammans med bland annat en SVT-journalist och hans kameraman.  Journalisten frågade  om jag pendlade till jobbet och om jag i så fall ville kommentera en ny forskningsrapport som visar att långpendling sliter på kroppen. Mycket beroende på den stress som uppstår när tågen inte går som de ska. Jag pratade på och försökte låta bli att le in i kameran alltför mycket och MITT I en klurig utläggning om långpendlingens för – och nackdelar slog det mig: jag kollad aldrig hur framgångsrik min spegelfria mascaraborstning egentligen blev där på perrongen....

-          Tänk om jag har svarta klumpar både här och där?? Herregud – snacka om att jag i så fall säkert personifierar den slitna övre medelålderskvinnan  som rapporten speciellt pekade ut som offer för den här typen av stress... Det var ju säkert därför han valde just mig till intervjuoffer....

Hann jag alltså tänka under intervjun medan jag pladdrade på om annat – simultankompetens har jag i alla fall fortfarande!  Om det blev något TV-inslag? Ingen aning – jag sitter fortfarande på tåget hem...

Nog måste Gud ändå ha humor...

...när han låter det spöregna på tolvslaget? Efter 6 veckor av konstanta minusgrader och snö i mängder låter den högre makt det ösregna i 10 minuter precis vid tolvslaget i fredags! Med en och en halv skotträdd hund hade vi ändå inte tänkt oss några fyrverkerier så vi behövde ju inte gå ut. Men de rara nyårsgästerna hade  med sig två stjärnfontäner som skulle vara hundvänliga så dem avnjöt vi genom köksfönstret - det gik bra det också! Att vara ute i alla väder är helt ok när jag är arbetsklädd - men iförd nylonstrumpor och kjol modell kortare ställer jag inte upp på att stå och frysa i snålblåst bara för att "man ska" - icke!!

Annars har det nya året börjat lite i moll. En visserligen avlägsen men icke desto mindre avhållen Japansk svägerska dukade under för cancer i går morse. Svårt att föreställa sig att hon är borta - och svårt att tänka på hur svågern kommer att må framöver. Min mamma har det jobbigt med sig själv och livet i största allmänhet vilket gör det svårt för pappa - och mig som inte kan vara tillräckligt närvarande i deras vardag. Även om det säkert har sina avigsidor att ha sina föräldrar på nära håll så skulle det vara så skönt just nu att kunna titta in var och varannan dag. Jag inser att det moderna livet, när vi flyttar långt och ofta ifrån familjen, inte är optimalt för just den här perioden. Hur spännande det än kan vara på många andra sätt.

TACK för alla kommentarer - de gör definitivt att världen krymper på det allra bästa sätt! Gamla grannar kommer nära igen och geografiskt bortflugna familjemedlemmar känns delaktiga i vardagen. Härligt!