Tack och lov för Bredbandet!

Jag tippar att Internet kommer att väljas till " uppfinning som mest påverkade människorna under mänsklighetens andra årtusende" - om någon sådan omröstning kommer att hållas. Kanske inte en revolutionerande gissning men Internet, och vårt fantastiska breda Bredband här i Malexander, påverkar mig mer än jag trodde var möjligt. Ta det här med bloggen om Övrabo:
I lördags morse fick jag ett telefonsamtal från en dam som under en datakurs hade provat att Googla på "Kalle i Övrabo" - hennes makes morfar. Den sökningen ledde  till min blogg och inlägget om Övrabo. Bloggen trilskas fortfarande med folk som försöker lämna kommentarer men hon gav sig inte utan tog till den gamla hederliga telefonen och ringde upp istället. Maken Elvert som föddes på Övrabo på sent 1930-tal kunde berätta mängder med historier om livet där. Nu vet jag till exempel att det visst fanns en ko där uppe, att det finns inte mindre än tre vattenkällor på torpet och att det tog ganska precis en timme för Elvert att gå till skolan i Malexander. Visst är det fantastiskt med kombinationen gamla minnen och en generös vilja att dela med sig via ny teknik. Jag har också fått kontakt med nuvarande ägarna till Övrabo som  delat med sig av sin kunskap om torpets historia. De har erbjudit oss att använda Övrabo som utflyktsmål för våra längre turritter - vilken upplevelse det kommer att bli för oss och våra gäster!

Paddans öden och äventyr har också gnererat en hel del intresse och jag kan rapportera att det inte är helt ovanligt med stelfrusna paddor på vårvinterisar. Håkan och Hannibal har stött på ispaddor under långfärdsskridsko-turer på Sommen och den allmänna meningen är att det helt enkelt är  vårsolen som värmer upp paddorna så pass att de vaknar - söker efter vatten och dukar under av kylan. Så nu vet vi det! Jag kan tillägga att jag hittade två minimala och rejält stelfrusna näbbmöss i snön häromdagen. Det är inte bara jag som lider av kylan när det kryper ner mot -20...

Bredbandet gav mig en svindlande möjlighet i onsdags eftermiddag. Från min dator och via fibertelefonen kunde jag visa bildspel, rita och berätta om svenskt Naturbeteskött för WWF-kollegor  i Sydafrika, USA och Storbritannien. Live och utan några som helst tekniska missöden direkt från djupaste Malexanderskogen. DET, mina vänner, är helt enkelt fantastiskt! Fantastiskt för mig som kan jobba hemifrån och leva ett helt nytt liv och fantastiskt för miljön som slipper utsläpp av koldioxid från de långa resor som inte längre behövs. Och fantastiskt även för Malexander om fler tar chansen att distansjobba härifrån nu när Bredbandet tack och lov gör det möjligt.
Heja Byalaget!

Övrabo - Malexanders tak!

Torpvandringar har alltid fascinerat mig – att mitt inne i skogen hitta spåren efter århundradens av mänskligt slit. Det kan vara plötsligt uppdykande stenmurar eller gärdesgårdar, eller att mitt i granskogen hitta äppel- och körsbärsträd. Ofta är byggnaderna sedan länge borta – rivna och bortforslade för återvinning i ett annat bygge eller helt enkelt förmultnade.

 Det allra säkraste tecknet på en gammal bosättning är dock – skräptippen! Jo, det är sant – det finns inte en enda gammal boning som inte har en tipp med gamla trasiga hinkar, några konservburkar och kanske den gamla järnspisen.. Och det är ju inget konstigt med det – sophämtning var en okänd lyx på landsbygden tills ganska nyligen och det måste ha setts som logiskt att samla all okomposterbar bråte på en och samma plats. Gärna i en slänt och lite avsides – out of sight out of mind! Och tämligen oförargligt jämfört med våra nutida monumentala avfallsanläggningar.

 

Därför förvånas vi inte när det första vi ser av torpet Övrabo är just soptippen. Efter den branta klättringen upp till Övragölen är det skönt att förstå att vi nu inte har långt kvar. Vi vandrade upp genom skogen från Våkthult utan att egentligen veta vägen till torpet, annat än att vi måste gå uppåt – Övrabo är ett av de högst belägna torpen i socknen och saknar helt bilväg. Någon egentlig utsikt har man inte här uppifrån – det är den omgivande tallskogen för hög för – men det gör inget. Det är insikten om hur det måsta ha varit att leva här som lockar.

 

På den enorma klipphällen som utgör en stor del av torpets ligger stugan, fähuset och det gamla härbret. Den lilla bördiga jord som finns är inhägnad med höga stenmurar och gör att Övrabo faktiskt påminner om ett skotskt småbruk – ett croft! Murarna visar hur otroligt mycket sten man har röjt ur de små tegarna och var säkert bra också för att skydda grödorna mot frosten. Här hade man säkerligen ingen häst – och kanske inte ens ko – markerna är så små. Och tänk vilken skolväg barnen hade – rakt ner genom skogen bort till kyrkbyn. Det måsta ha tagit dem flera timmar att gå. Eller var barnen raskare på den tiden – och stannade kanske inte så mycket på vägen?

En källa finns otroligt nog här uppe – och det verkar också ha gått att hämta vatten i

Övrabogölen några hundra meter bort. Kanske fick man vara sparsam med källvattnet och bara använda det till dricksvatten? Min hjärna spekulerar friskt – den här platsen sätter fart på fantasin och lusten att få reda på mer. Kanske kan någon av er bloggläsare bidra med kunskap?  Vetgirigheten är stor!