Nu är ni välkomna att kommentera!

Det här med webteknik är svårt... Jag har inte fått några kommentarer alls på min blogg. Dock  tänker jag som god svensk att det är väl helt enkelt ingen som bryr sig tillräckligt mycket för att vilja kommentera något jag skriver. Tack vare en uppmärksam läsare så har jag nu begripit - och korrigerat - att jag haft bloggen låst för kommentarer av andra än folk med egna google konton....Vad nu det är - tydligen har jag ett i och med den här bloggen - ja ni förstår att jag inte riktigt greppar det här med webb publicering! Tack för hjälpen Håkan J!
Så, nu har jag med andra ord lämnat mig helt öppen för att på riktigt behöva inse att ingen bryr sig om vad jag skriver för nu har jag inget teknik strul att skylla på längre - läääskigt!!!

En rolig liten historia att dela med mig av är denna:
I går när jag klev ut genom ytterdörren såg jag i ögonvrån silluetten av en STOR rovfågel komme flygande uppifrån Svarten. Den svepte ner riktigt lågt över gårdsplanen, vände på huvudet, såg rakt på mig och sa: Quipp?

Jag hade inget vettigt  svar på den uppenbara frågan så fågeln slog ett par rejäla vingslag och seglade vidare mot Sommarhagen.

Jag vet inte om det var en stor Ormvråk eller en ung Örn - men det var makalöst fränt att bli tilltalad av den, oavsett art.

Quipp på er allihop - snart är det 2011!

Familjer - både de heliga och de mer vanliga firar jul

Alla under samma tak - eller i alla fall nästan. Här på Tumbo  får vi lov att ta till de f.d lägerbarackerna när alla kommer samtidigt, men det fungerar. Inga förfrusna näsor eller fötter ännu! Däremot en del frostiga kommentarer och heta gräl. Det är inte lätt att hålla sams i en barnaskara och tydligen blir det inte lättare när man är vuxen.  Barnarollen och barnets sätt att tackla problem tar över vid besöket hemma hos mor och far och känslorna svallar. Regression kallas det, upplyser mig dottern, och är tydligen ett vanligt förekommande och inte så sällan diskuterat faktum bland 20 + människor. För första gången inser jag att det inte längre är min sak att reda ut osämjor och meningsskiljaktigheter - eller är jag bara för trött för att envisas? Hur som helst, stunderna av glädje och frid har i alla fall varit fler än de tråkiga och jag kommer att sakna både barnen och deras kläder, laptops och förmåga att fylla huset med ljud av alla slag när de åker tillbaka till sitt nästa vecka.

Julottan i Malexanders kyrka var definitivt värd att tvinga upp kroppen ur sängen för. Kantorn/körledaren presenterade spännande sättningar till de gamla nötta julpsalmerna och jag satt som ett ljus under predikan - vilket INTE hör till vanligheterna måste erkännas. Prästen berättade om en man som gick fram och försökte återuppliva självmordsbombaren i Stockholm direkt efter bomben hade detonerat. Mannens svar till en journalist som frågade hur han kunde utsätta sig själv för fara för att hjälpa en terrorist var: "Men han är ju också en människa!".       Så sant - men inte alltid så lätt att komma ihåg eller känna i hjärtat. Påminnelsen om vad oresonligt våld kan ställa till med är alltid närvarande här i Malexander - vi passerar minnestenen med de  brinnande ljusen på väg hem från kyrkan.