En av de välartade Angus- flickorna

14 små Angus-flickor....

...klev av livdjursbilen på Tumbo Gård. 10 stycken sprang till skogs, så var de bara 4 kvar i hagen....

Ja, så började vår betesdjurssommar och det var sannerligen ingen rolig historia. En av de unga kvigorna, de var bara 6-8 månader när de kom till oss, ramlade ner i en brant skreva uppe på Frukostkullen och dog, hemska saker....
De övriga nio spred sig ut från gården i någon form av solfjädersmönster och höll inte ihop, vilket vi  hade trott att de skulle göra. Jag gick i skymningen och försökte hitta dem, och satt jag tyst länge nog brukade jag få se några svarta skepnader tassa förbi...eller beta irriterande nära hagen med de fyra kvigor som kom ihåg vad elstängsel var sen förra sommaren och INTE sprang rakt igenom trådarna.

Efter någon vecka stabiliserade sig situationen lite. Vi hade koll på två som höll till i skogen runt den gamla skjutbanan, och de var såpass sällskapsjuka att de ibland förljde oss NÄSTAN ända hem när vi var ute och red i de trakterna. De tre som befolkade skogen precis ovanför gården försökte vi fånga in med hjälp av vallhundar, men den klippiga terrängen var en för stor utmaning för hundarna. Jag har nog aldrig sett så trötta jyckar , medan kvigorna sprang som hindar bland träd och klippblock, in och ut ur hagarna...inget roligt att se . Däremot blev en av kvigorna så pass irriterad på hundarna att hon självmant kom ner till gårdsplanen och hoppade in i hagen där de fyra välanpassade ickerymlingarna fanns...
Så då hade vi fem hemma och 8 på skogen...



Angus-kviga - på RÄTT sida stängslet...

Vartefter kom kvigorna närmare och närmare gården, nyfikna och sociala som de är. En klev in självmant, två lyckades vi med list fösa ner i hagen själva och några gyllene morgnar när jag räknade kvigflocken vid vattenkaret så hade de helt magiskt blivit en till, och en till...
Så att vi till slut hade återfått alla, förutom den döda och våra två "hard cases"...

För två av kvigorna etablerade sig ju  dels uppe på Högbo, och, tyvärr, i skogen längs med Kisavägsbacken upp mot utsiktsplatsen. DE kvigorna har vi jagat till fots i sommar,
 hur många gånger har jag förträngt,men tro mig, vi KAN den skogsbacken nu. Dock inte lika bra som kvigorna själva som mer liknade älgar än nötkreatur när de for fram i terrängen. Vi har nog pratat kvigor med de flesta i Malexander denna sommar, och är tacksamma för all hjälp vi fått med att spåra dessa två kvigor. De finns på Facebook, de har blivit polisanmälda och ja, de har gjort vår sommar till ett litet he..-te helt enkelt. En jägare har varit vidtalad att skjuta dem vid tillfälle men har nu gett upp och dragit sig ur leken.Bedövningspilsalternativet har utforskats, men man måste vara inom 10 meters håll utan gevär, så det har också förkastats. Nu söker med ljus och lykta efter "skjutglada" Malexanderbor som vet att hantera en bössa. För snart börjar älgjakten och då vill jägarna inte förvirra hundarna med kvigor eller få en anguskviga på kornet istället för en stilig älgtjur...och det kan man ju förstå....

Betesdjur på Tumbo som INTE varit på rymmen i sommar....

Visste ni förresten att man kan, ja man till och med MÅSTE, dödförklara bortsprungna djur i Centrala djurdatabasen CDB? Jo, vi djurhållare har krav på oss att alltid unna visa upp våra djur inom ett dygns varsel, och alltid kunna redogöra för var de befinner sig, Det har med livsmedelssäkerhet och smittspårbarhet att göra. Då duger det ju inte att lite vagt vifta mot skogen och säga att där har vi de övriga 7-8 kvigorna som inte är i hagen, förstår ni....Det finns dock ingen kod för "Bortsprungen" i CDB utan man rapporterar in djuren som är borta som "Död men ej destruerad"...
Sen när de återkommer till tunet kan Jordbruksverkets snälla tekniker återuppliva dem, just like magic!

Den blomstertid HAR redan kommit...

...men det var inte förrän idag jag fick en chans att gå ut och glädja mig därvid! Vilken prakt - det måste vara en av de där ovanliga midsomrarna när det faktiskt kommer att finnas 7 sorter blommor att plocka utan större besvär. Så här ser det ut i vår kohage just nu...

 ...och så här..

 ...och så här!



Orsaken till att det är så här fint är inte bara den sena våren som har sparat blommorna till långt in i juni. Nej, i vårt fall är det en kombinerad insats av:

husbonden som sätter upp stängsel

drängen som hugger och släpar bort riset

 och miljöarbetarna som mosar i sig gräset och slyuppslaget.

 

Det är nästan så att jag vill kalla dem en helig naturbetes-treenighet! Hur som helst, tacksam är jag som får njuta av det vackraste jag vet, betesdjur i gamla hagmarker. Att sen två av miljöarbetarna missförstått uppdraget och envist ansar vägrenar i Kisa-backen är en HELT annan historia - hoppas återkomma med ett lyckligt slut på den inom kort.

GLAD MIDSOMMAR på er alla!

Ledarhundar och andra hjälpmedel

Som före detta lärare har jag reflekterat en hel del över ledarskap i mina dar - både gentemot elever och föräldrar och i rerlationen till kollegor och andra medarbetare.  Att kunna vara en lugn och trygg ledare för ungdomar tror jag är en av de viktigaste egenskaperna hos en bra lärare - parat med förmågan att kunna förmedla sitt ämne så passionerat att eleverna inte kan låta bli att bli intresserade.

För en  hästägare är ledarskap också alltid på tapeten på ena eller andra sättet. Nu senast i utfodringsfållan där jag två gånger om dagen måste uppvisa totalt ledarskap för att få hästflocken att lämna ensilagebalen och  bli utestängda från godsakerna under ett antal timmar. Vi har kallblodiga hästar som har mycket lätt att föda sig lite väl bra. Om de får fri tillgång till ensilaget äter de sig smällfeta - och det är varken bra för gårdens ekonomi eller hästarnas hälsa. Därav vår, ur hästarnas perspektiv, irriterande restriktiva utfodring.

" Flytta på mig - varför då?" 

De flesta stona backar undan från balen direkt jag kommer. Det innebär att jag står över dem i rang och att de accepterar att jag tar maten av dem precis som ledarstoet kan göra. Ledarstoet Cara själv är däremot inte lika övertygad om att jag har rätt att ta maten av henne. Hon hotar mig inte på något sätt, hennes ledarstil är oftast ickeaggresiv mot de andra hästarna också. Nej, det hon gör är mer effektivt - hon står envist kvar när jag kommer och fortsätter lungt att äta. De senaste veclorma har jag fått lov att ta tag i hennes huvud och bääända loss henne från maten innan jag kunnat förmå  henne att lämna utfodringsfållan. När jag beklagade mig över detta inför stallchefen Ida berättade hon att hon ibland tar till en kortare hinderbom som ligger uppe vid fållan.
Sagt och gjort - vid nästa utdrivnning beväpnade jag mig med bommen som jag bar i midjehöjd framför mig utan att på något sätt hytta med den. Det var som om jag hade viftat med ett trollspö över hästarna - samtliga tog en titt på mig och bommen, vände på klacken och lämnade fållan. Även Cara.
Fundersamt kliade jag mig i huvudet - vad var det som just hade hänt?
Det är viktigt att känna till att vi ALDRIG slår eller hotar våra hästar med någon form av tillhygge. Hästarna blev alltså inte rädda för mig - men något som hade med bommen att göra, gjorde ledarskapet tydligare och mer odiskutabelt. Kanske utstrålade jag så mycket aukoritet när jag bar på bommen att till och med Cara ansåg vidare diskussioner om maten överflödiga...
Det är intressant att fundera vidare i de här banorna - vilka "tillhyggen" ger oss den känslan och självklara ledarskapet gentemot elever och medarbetare?


De tre ledarhundarna... 

Ett annat skojigt exempel på oväntat ledarskap fick jag uppleva igår när jag red ut med vår nya Basjkirhäst - Stina. De tre hundarna fick följa med efterom jag inte hade hunnit ta ut dem på någon promenad ännu. Stina tycker inte om att gå ut på tur utan andra hästar och jag förväntade mig faktiskt både att måsta banka på rejält med skänklarna och kanske till och med kliva av och leda henne en bit. Men, av det blev inget.  När hundarna travade iväg längs vägen följde Stina efter utan minsta tvekan. Stannade däremot hundarna för toalettbesök eller andra göromål i vägkanten blev det tvärstopp även på hästen! Jag kunde inte tro mina ögon. Helt uppenbart tycker Stina att våra spåniga gamla hundar duger som ledare i brist på hästar - det hade jag ingen aning om.

Kommunikation  - svårt men viktigt...

Under någon veckor har jag känt mig lite orolig för vårt ledarsto - Cara. Cara, den vackra vita med de mörka ögonen, är den självklara ledaren i flocken. Hon har hinkvis av naturlig auktoritet och är alltid den som leder gänget in i utfodringsfållan och har första tjing vid vattentunnan när ensilaget är uppätet. Men, någonting har varit ur led sista tiden, Cara har gått och lagt sig lite för ofta, har inte alltid kommit först till utfodringarna och, kanske mest av allt, har helt enkelt sett ledsen ut.

- Hur ser en ledsen häst ut, frågar du kanske? Ja, det är inte lätt att förklara, men det syns.  Precis som vi kan höra på telefon att våra stora barn är ledsna, trots att de inget säger. Cara har inte varit halt och inte haft feber, men när Ian utförde den schemalagda 8-veckors verkningen av hovarna - då visar det sig att Cara har ett riktigt otäckt angrepp av hovrandsröta i den ena framhoven. Inte tillräckligt för att orsaka hälta - men fullt tillräckligt för att påverka hennes humör och allmänna välbefinnande. Matte förstod att något var fel - men inte vad det var. Där saknades den sista, viktiga pusselbiten i kommunikationen.

Och det är inte bara mellan djur och människor som det är svårt med kommunikation. Min far har det jobbigt och får just nu professionell omvårdnad på ett vårdboende. Han säger till oss att han inte får äta sig mätt, inte får bestämma vilket TV program som visas och att det är svårt att sova för att det aldrig blir lugnt och tyst på avdelningen. Personalen ställer sig helt frågande till detta - så vad ska man tro? Men det tar 3 månader innan vi får klart för oss att det är helt ok att ta dit hans egen TV och ställa upp på rummet. Vad mer har de glömt att berätta för oss? När han akut hamnar på sjukhus anser sjuksystrarna att han är så smutsig att de noterar det i hans journal. När jag frågar personalen på hans boende om hygienrutiner säger de att pappa ofta vägrar ta emot sådan hjälp. Men VARFÖR har de då inte kommunicerat detta till oss? Min bror och svägerska hälsar på pappa flera gånger i veckan och jag ringer till avdelningen minst en gång i veckan för att få rapport om hur pappa mår. Varför är det så svårt att be om hjälp, att erkänna att de kanske inte riktigt når fram till en äldre man som har det jobbigt?

Kommunikation är också en av de viktigaste komponenterna  i att driva ett turismföretag som vi gör. Hur når vi ut till potentiella kunder? Hur beskriver vi vår  verksamhet så att den intresserar en okänd människa? Med hjälp av några intressanta föreläsningar på webben sätter vi oss ner och funderar på en kommunikationsstrategi. Att kunna kommunicera vad som besjälar oss - varför vi har startat Tumbo Adventures - är det svåra.
Jag tror att ALLA människor behöver få känna doften av mossa och höra trädkronorna susa medan blicken förlorar sig ut över en skogssjös blanka vatten.
 Det kan vi erbjuda våra ryttare och våra husgäster - nu gäller det bara att kommunicera det rätt,  och tillräckligt tydligt!

Islov på Tumbo Gård

Potatislov och sommarlov har man ju hört talas om - men våra hästar, de har islov.
 När den vackra julesnön framåt nyår förvandlades till glansis fick vi lov att ge upp alla tankar på att ta ut kunder för ridning och körning. Hästar är visserligen fyrhovsdrivna - men när det blir tillräckligt halkigt då får de problem.

Vi har bara ett fåtal av hästarna skodda och kan därför inte brodda - "sätta på dubbdäck" -  de flesta av hästarna. Oskodda hästar har normalt sett betydligt bättre fäste än skodda hästar utan brodd, men till slut blev isläget för jobbigt, särskilt för Ardennern Fiona. En morgon när husse kom för att ta in henne till frukosten stod hon alldeles still mitt i den isiga vinterhagen och vägrade röra en fena. "Bär mig" tycktes hon säga, "det här går inte längre"! Den som väger 850 kg, eller mer, måste  ta det VÄLDIGT försiktigt för att inte riskera att halka och fläka sig på isen. Efter den morgonen fick Fiona en egen hage som ingen häst gått i under hösten och som därför inte hade någon is på marken.

Resten av hästflocken går så fint på rad efter ledarstoet Cara -  hon visar dem den bästa rutten mellan ligghallen, vattenkaret och utfordingsplatsen. Alla trippar fram på led, och stannar när Cara stannar för att fundera eller pusta lite. Alla utom vår "balettdansös" Matilda, 1,5 år gammal och bara hälften så tung som de andra hästarna. När hon tröttnar på snigelfarten bryter hon ledet och dansar fram helt på eget bevåg, över is och stenar... Man riktigt ser hur de andra skakar på huvudena och tänker "Matilda Matilda, när ska du lära dig att ta det lungt?..."

Riktigt HUR halt det var förstod vi  under en ridtur häromdagen.  Vår stallchef Ida, jag själv och min brorsdotter Kristin var ute på en liten provtur i hagen ner mot Lillsjön.Vi bedömde att barmarken där skulle kunna tillåta en liten galopp - även hästar blir rastlösa när de inte får röra på sig - och iväg det bar. Min Basjkir Rostra kändes ovanligt ovillig att gå fram, och rätt vad det var hördes ett rop längre bak. När jag vänder mig om har Kristin glidit av Ommela, som i sin tur drattat på ändan bakom Kristin! Båda två klarade sig helt oskadda från vurpan och det hela är säkert mycket pinsamt för Ommela som normalt sett ALDRIG halkar...come hell or high water!  Är man född och uppvuxen i Uralbergen så är man!

Nu snöar det i Malexander, snart kan vi ut och rida igen - tack och lov :)