Islov på Tumbo Gård

Potatislov och sommarlov har man ju hört talas om - men våra hästar, de har islov.
 När den vackra julesnön framåt nyår förvandlades till glansis fick vi lov att ge upp alla tankar på att ta ut kunder för ridning och körning. Hästar är visserligen fyrhovsdrivna - men när det blir tillräckligt halkigt då får de problem.

Vi har bara ett fåtal av hästarna skodda och kan därför inte brodda - "sätta på dubbdäck" -  de flesta av hästarna. Oskodda hästar har normalt sett betydligt bättre fäste än skodda hästar utan brodd, men till slut blev isläget för jobbigt, särskilt för Ardennern Fiona. En morgon när husse kom för att ta in henne till frukosten stod hon alldeles still mitt i den isiga vinterhagen och vägrade röra en fena. "Bär mig" tycktes hon säga, "det här går inte längre"! Den som väger 850 kg, eller mer, måste  ta det VÄLDIGT försiktigt för att inte riskera att halka och fläka sig på isen. Efter den morgonen fick Fiona en egen hage som ingen häst gått i under hösten och som därför inte hade någon is på marken.

Resten av hästflocken går så fint på rad efter ledarstoet Cara -  hon visar dem den bästa rutten mellan ligghallen, vattenkaret och utfordingsplatsen. Alla trippar fram på led, och stannar när Cara stannar för att fundera eller pusta lite. Alla utom vår "balettdansös" Matilda, 1,5 år gammal och bara hälften så tung som de andra hästarna. När hon tröttnar på snigelfarten bryter hon ledet och dansar fram helt på eget bevåg, över is och stenar... Man riktigt ser hur de andra skakar på huvudena och tänker "Matilda Matilda, när ska du lära dig att ta det lungt?..."

Riktigt HUR halt det var förstod vi  under en ridtur häromdagen.  Vår stallchef Ida, jag själv och min brorsdotter Kristin var ute på en liten provtur i hagen ner mot Lillsjön.Vi bedömde att barmarken där skulle kunna tillåta en liten galopp - även hästar blir rastlösa när de inte får röra på sig - och iväg det bar. Min Basjkir Rostra kändes ovanligt ovillig att gå fram, och rätt vad det var hördes ett rop längre bak. När jag vänder mig om har Kristin glidit av Ommela, som i sin tur drattat på ändan bakom Kristin! Båda två klarade sig helt oskadda från vurpan och det hela är säkert mycket pinsamt för Ommela som normalt sett ALDRIG halkar...come hell or high water!  Är man född och uppvuxen i Uralbergen så är man!

Nu snöar det i Malexander, snart kan vi ut och rida igen - tack och lov :)