Kommunikation  - svårt men viktigt...

Under någon veckor har jag känt mig lite orolig för vårt ledarsto - Cara. Cara, den vackra vita med de mörka ögonen, är den självklara ledaren i flocken. Hon har hinkvis av naturlig auktoritet och är alltid den som leder gänget in i utfodringsfållan och har första tjing vid vattentunnan när ensilaget är uppätet. Men, någonting har varit ur led sista tiden, Cara har gått och lagt sig lite för ofta, har inte alltid kommit först till utfodringarna och, kanske mest av allt, har helt enkelt sett ledsen ut.

- Hur ser en ledsen häst ut, frågar du kanske? Ja, det är inte lätt att förklara, men det syns.  Precis som vi kan höra på telefon att våra stora barn är ledsna, trots att de inget säger. Cara har inte varit halt och inte haft feber, men när Ian utförde den schemalagda 8-veckors verkningen av hovarna - då visar det sig att Cara har ett riktigt otäckt angrepp av hovrandsröta i den ena framhoven. Inte tillräckligt för att orsaka hälta - men fullt tillräckligt för att påverka hennes humör och allmänna välbefinnande. Matte förstod att något var fel - men inte vad det var. Där saknades den sista, viktiga pusselbiten i kommunikationen.

Och det är inte bara mellan djur och människor som det är svårt med kommunikation. Min far har det jobbigt och får just nu professionell omvårdnad på ett vårdboende. Han säger till oss att han inte får äta sig mätt, inte får bestämma vilket TV program som visas och att det är svårt att sova för att det aldrig blir lugnt och tyst på avdelningen. Personalen ställer sig helt frågande till detta - så vad ska man tro? Men det tar 3 månader innan vi får klart för oss att det är helt ok att ta dit hans egen TV och ställa upp på rummet. Vad mer har de glömt att berätta för oss? När han akut hamnar på sjukhus anser sjuksystrarna att han är så smutsig att de noterar det i hans journal. När jag frågar personalen på hans boende om hygienrutiner säger de att pappa ofta vägrar ta emot sådan hjälp. Men VARFÖR har de då inte kommunicerat detta till oss? Min bror och svägerska hälsar på pappa flera gånger i veckan och jag ringer till avdelningen minst en gång i veckan för att få rapport om hur pappa mår. Varför är det så svårt att be om hjälp, att erkänna att de kanske inte riktigt når fram till en äldre man som har det jobbigt?

Kommunikation är också en av de viktigaste komponenterna  i att driva ett turismföretag som vi gör. Hur når vi ut till potentiella kunder? Hur beskriver vi vår  verksamhet så att den intresserar en okänd människa? Med hjälp av några intressanta föreläsningar på webben sätter vi oss ner och funderar på en kommunikationsstrategi. Att kunna kommunicera vad som besjälar oss - varför vi har startat Tumbo Adventures - är det svåra.
Jag tror att ALLA människor behöver få känna doften av mossa och höra trädkronorna susa medan blicken förlorar sig ut över en skogssjös blanka vatten.
 Det kan vi erbjuda våra ryttare och våra husgäster - nu gäller det bara att kommunicera det rätt,  och tillräckligt tydligt!

Islov på Tumbo Gård

Potatislov och sommarlov har man ju hört talas om - men våra hästar, de har islov.
 När den vackra julesnön framåt nyår förvandlades till glansis fick vi lov att ge upp alla tankar på att ta ut kunder för ridning och körning. Hästar är visserligen fyrhovsdrivna - men när det blir tillräckligt halkigt då får de problem.

Vi har bara ett fåtal av hästarna skodda och kan därför inte brodda - "sätta på dubbdäck" -  de flesta av hästarna. Oskodda hästar har normalt sett betydligt bättre fäste än skodda hästar utan brodd, men till slut blev isläget för jobbigt, särskilt för Ardennern Fiona. En morgon när husse kom för att ta in henne till frukosten stod hon alldeles still mitt i den isiga vinterhagen och vägrade röra en fena. "Bär mig" tycktes hon säga, "det här går inte längre"! Den som väger 850 kg, eller mer, måste  ta det VÄLDIGT försiktigt för att inte riskera att halka och fläka sig på isen. Efter den morgonen fick Fiona en egen hage som ingen häst gått i under hösten och som därför inte hade någon is på marken.

Resten av hästflocken går så fint på rad efter ledarstoet Cara -  hon visar dem den bästa rutten mellan ligghallen, vattenkaret och utfordingsplatsen. Alla trippar fram på led, och stannar när Cara stannar för att fundera eller pusta lite. Alla utom vår "balettdansös" Matilda, 1,5 år gammal och bara hälften så tung som de andra hästarna. När hon tröttnar på snigelfarten bryter hon ledet och dansar fram helt på eget bevåg, över is och stenar... Man riktigt ser hur de andra skakar på huvudena och tänker "Matilda Matilda, när ska du lära dig att ta det lungt?..."

Riktigt HUR halt det var förstod vi  under en ridtur häromdagen.  Vår stallchef Ida, jag själv och min brorsdotter Kristin var ute på en liten provtur i hagen ner mot Lillsjön.Vi bedömde att barmarken där skulle kunna tillåta en liten galopp - även hästar blir rastlösa när de inte får röra på sig - och iväg det bar. Min Basjkir Rostra kändes ovanligt ovillig att gå fram, och rätt vad det var hördes ett rop längre bak. När jag vänder mig om har Kristin glidit av Ommela, som i sin tur drattat på ändan bakom Kristin! Båda två klarade sig helt oskadda från vurpan och det hela är säkert mycket pinsamt för Ommela som normalt sett ALDRIG halkar...come hell or high water!  Är man född och uppvuxen i Uralbergen så är man!

Nu snöar det i Malexander, snart kan vi ut och rida igen - tack och lov :)