Det är mycket nu...

...men jag kan inte låta bli att dela med mig av föl-lyckan här på Tumbo! I går föddes Matilda efter en rätt så dramatisk morgon. Så här var det:

Aritza visade under måndagen ALLA kända tecken på nära förestående fölning; vaxproppar och vit mjölk som rann ur juvret, slappa bäckenband som gjorde att svansroten stod ut som en takås och (ursäkta Aritza) slapp och hängig blygd. Så jag ställde in henne i förlningsboxen på logen och vakade varannan timme hela natten till tisdag. Ingen fölunge - bara en mycket arg och irriterad Aritza som inte alls uppskattade att ha blivit förvisad från stallet till logen. Att Cara följde med och stod bredviv hjälpte inte att skvatt - Aritza gillade INTE läget...

Så halv 8 på tisdag morgon släppte jag ut Aritza som ilsket galloperade hela vägen upp till enilagehäcken - vilket ä'r 400 meter kuperad terräng med två trädstamsskutt inbyggda....Jisses!

Från mitt köksfönster ser jag utfodringsplatsen och lade märke till att Aritza inte åt utan bara gick omkring och svor åt alla andra hästar.

- Jojo, tänkte jag - du skulle nog ha fölat i natt i alla fall. Nu får du hålla dig till i natt för matte ska med tåget till Skåne om tre timmar så NU fölar vi inte, hör du det!

I samma stund lyfter Aritza på svansen, bresar med bakbenen och släpper ut minst 150 liter fostervatten i hagen....

Jag slängde på mig skorna, greppade ett hundkoppel och sprang upp till hagen där Aritza just började böja på knäna för att lägga sig ner och krysta. Det var bara att koppla i grimman och bogsera ner henne till stallet - denna gång tog vi landsvägen för att slippa trädstammarna! Ett simhallsliknande spår av fostervatten följde oss hela vägen ner till fölningsboxen - hur många liter har de egentligen i magen?

Väl inne i halmen drattade Aritza omkull och ut kom Matilda inom 10 minuter. Lite fick jag hjälpa till att dra när bröstkorgen skulle ut - men annars gick allt som på räls. Inom en kvart var fölet på benen och började dia och efter ytterligare en halvtimme försökte Matilda sig på en galopp runt mamma. Vilket krutpaket - vi kanske skulle ha döpt henne till STÅLIS i stället?

Och jodå - jag hann till tåget också - allt gick som på räls denna tisdag morgon!



Här röjs för ljus och rymd!

Har i avdelningen för meningslösa men klämmiga citat ovanstående tidningsrubrik lagrad- jag tror att det kommer från rivningarna av gamla hus i Stockholm på 60-talet, fast med rivs istället för röjs . Och det är precis vad som händer i våra betesmarker denna vecka - stiftets skogsmaskiner är här och tar ned träd och en del buskar i betena. Tidigare i vintras fick vi råd av Länstyrelsen om hur betena skulle röjas, vilka träd som måste bort och vilka som ska sparas. Nu har stiftet, som äger marken, tagit tag i själva jobbet. Skillnaden före och efter är enorm - och jag lovar att lägga ut bilder på "efter" snarast - men jag ville först få skriva av mig lite av den jobbiga magkänslan efter röjningarna.

Så snart snön drog sig tillbaka har hundarna och jag börjat gå morgonpromenader i betet och vi har vartefter lärt oss hur markerna ser ut, var de fina backarna finns, spännade stenar och de gamla knotiga träden. Så här på våren ser det dessutom så prydligt ut i ett gammalt bete eftersom gammelgräset ligger slickat mot marken, nedpressat av all snön. Hundarna och jag har suttit i norgonsolen och bara njutit av vårt fina "vardagsrum" med inbyggd ljudkuliss!

Nu ser det ut som om ett gäng tonåringar haft värsta röjarfesten i våra fina hagmarker... Helknäppt av  mig att reagera så. Röjningen är absolut nödvändig för att den biologiska mångfalden ska bevaras och för att det ska vara någon mening att stängsla och beta i hagarna. Att skogsmaskinen har gjort märken i grässvålen är faktiskt positivt, även om det ser lite illa ut här och där. Många frön gror bara om de hamnar i bar jord och vi kan se fram emot många rara växter i backarna under sommaren. Rishögarna, de vi lämnar kvar, blir jättefina gömslen för smågnagare, fåglar och igelkottar och de gamla knotiga träden får ljus och luft och kommer att överleva mycket längre än om de hade stått  instängda av yngre snabbväxande träd. Vi ser nu ner till sjön på flera ställen och ljuset formligen flödar in från alla håll!

Men ändå, som sagt, det känns som om jag beställt en våldtäkt på den gamla slumrande hagmarken, som om jag sparkat upp den ur sängen där den lagt sig för att så småningom stillsamt dö...
All förändring gör ont - det är nog det jag behöver lära mig.