Mekano för vuxna!

Jag kan inte påstå att jag var någon flitig Mekano byggare som liten - mitt konstruktiva intresse ligger mer åt legohållet. Men efter den här helgen är jag beredd att omvärdera den åsikten. Vi har bygger en ligghall åt hästarna av Mekano, storlek XL - och det är jättekul! Tungt, lite nervöst och en sann övning i avancerad parterapi men likväl roligt.
Så här såg ledningscentralen ut när bygget inleddes

Några lösa skruvar som synes, men inget alarmerande. Parterapin inleddes omedelbart med övningen "Hur man tolkar bygginstruktioner skrivna på danska", men det klarade vi  riktigt bra...

Materialhögen såg inte mycket ut för världen och otäcka paraleller till frustrerande upplevelser vid IKEA-möbelbyggen drogs...

...men visade sig ogrundade. Här fanns alla byggdelarna på plats och hej vad det gick när vi väl kom igång!

Ramen läggs ut och stagas upp så att den ligger i våg...

...bågarna sammanfogas...

....och vips så har vi en stålkonstruktion på 6x5 meter!
Sen skruvade vi på träläkt på kanterna tils det blev mörkt. Publiken var andlöst intresserad - hela dagen.

Ryssarna har ju bott i den här typen av rundbågehall i Enhörna så de kunde bidra med diverse goda råd och tips. Mest i stil med;" mycket halm i botten, matte" - men i alla fall...

Dag två och dags att sätta upp träläkt och plåtskal - och ett smärre mirakel! Jag är höjdrädd. Så är det bara, inget att göra åt det, men aningen opraktiskt när situationer kräver krälande på hög höjd och vinglande på ostadiga stegar. Det såg inte bra ut för ligghallen när halva byggteamet dessutom försvann på köruppdrag till Tinnerö Kapell under förmiddagen. In träder då familjen Pukstugan; Anitha, Nicklas och sonen Daniel. Goda grannar av en typ som nog bara finns här i Malexander. De kom, de såg och de satte upp både läkt och plåtskivor - lätt och snabbt! Som takläggar-sonen Daniel sa :" Det var slut på höjdrädda gener när vår familj blev till". Tror jag det...

Nicklas...

...och Daniel. Bilden gör inte denne klätterartist rättvisa. När Danne vinglade som bäst längst upp på byggstegen stod jag och höll krampaktigt i den - så det blev ingen bild på just det tricket....STORT TACK TILL ER ALLA TRE!


Under veckan kommer resten av plåtarna att läggas på och sedan kommer det verkliga mandomsprovet - att med hjälp av traktorn lyfta upp och baxa in hela härligheten i hästhagen. Det, mina vänner, kommer att bli ett alldeles eget blogg inlägg det !

Vårt hus - tre byggarbetarbaracker

Jag skulle tro att alla har hört talas om klimatförändringar och växthusgaser. Googlar jag på de två orden kommer det upp 200 000 träffar vardera.  Skriver jag in Global Warming blir det ofattbara 71 miljoner länkar att söka på. Information saknas alltså inte och mycket tid, pengar och hjärnkraft spenderas på lösningar på en av de största kriserna i vår historia. Om vi inte kommer till rätta med problemet kan det ju bli så att vår relativt sett korta historia här på klotet faktiskt är över.

Så, varför är det så svårt att gå från kunskap till handling? Uppenbarligen räcker det inte att veta vad som är fel och vad man skulle kunna göra åt det.  Vi behöver känna att saken faktiskt berör oss, är vårt personliga ansvar, för att vi ska bry oss tillräckligt så att vi agerar.  I en ny bok,  Moral Ground: Ethical Action for a Planet in Peril, (Trinity University Press) har 80 stora tänkare, bland annat  Dalai Lama, Barack Obama, Desmond Tutu och John Paul II, fått svara på frågan : Har vi ett moraliskt ansvar att agera för att rädda jordklotet – och i så fall varför?

Svaret på frågan kan kännas lätt – Såklart har vi det!! – men om man tänker ett steg till blir det knepigare: Varför gör vi i så fall inte mer? Slutar åka bil så mycket, flyga till möten och semestrar, köpa mat som produceras i ohållbara system osv. Uppenbarligen är det här inte så lätt när det hamnar i den personliga verkligheten.

Själv funderar jag mycket på hur våra bostäder påverkar klimatet. Vi bor, av en ren slump så jag fikar inte efter några guldstjärnor här,  i ett verkligt återanvänt hus.

Villan, eller gamla matsalen för Malexander-bor, var i ett tidigare liv tre byggjobbarbaracker i Finland. På något sätt hittade barackerna vägen hit till Tumbo, byggdes ihop och inreddes till ett lägerkök med sovutrymme för personalen på loftet. Inredningen är i allra högsta grad också återanvänd – en salig blandning av våra gamla möbler och sådant som redan fanns här sedan lägertiden. Nu ska vi göra om huset till en sommarbostad för uthyrning och det enkla vore ju att blåsa ur det och satsa på ”nytt och fräscht” överallt. Men hur klimatvänligt är det? Oavsett miljöklass och råvara så innebär all nyproduktion energiåtgång och klimatbelastning – så är det ju bara. Så vi jagar inredning på blocket och klurar på hur man bäst marknadsför ett hus som ”återanvänt”utan att det låter avskräckande för semesterfirarna. Villans lätt excentriska yttre hoppas vi kunna mjuka upp med ymniga blomarrangemang och ett rustikt stängsel. Och utsikt, läge och omgivning är underbara.  Men grundfakta kvarstår – vårt hus består i grunden av tre ihop byggda containrar.  

Det ska bli spännande att se hur stughyrarmarknaden reagerar på det!