En av de välartade Angus- flickorna

14 små Angus-flickor....

...klev av livdjursbilen på Tumbo Gård. 10 stycken sprang till skogs, så var de bara 4 kvar i hagen....

Ja, så började vår betesdjurssommar och det var sannerligen ingen rolig historia. En av de unga kvigorna, de var bara 6-8 månader när de kom till oss, ramlade ner i en brant skreva uppe på Frukostkullen och dog, hemska saker....
De övriga nio spred sig ut från gården i någon form av solfjädersmönster och höll inte ihop, vilket vi  hade trott att de skulle göra. Jag gick i skymningen och försökte hitta dem, och satt jag tyst länge nog brukade jag få se några svarta skepnader tassa förbi...eller beta irriterande nära hagen med de fyra kvigor som kom ihåg vad elstängsel var sen förra sommaren och INTE sprang rakt igenom trådarna.

Efter någon vecka stabiliserade sig situationen lite. Vi hade koll på två som höll till i skogen runt den gamla skjutbanan, och de var såpass sällskapsjuka att de ibland förljde oss NÄSTAN ända hem när vi var ute och red i de trakterna. De tre som befolkade skogen precis ovanför gården försökte vi fånga in med hjälp av vallhundar, men den klippiga terrängen var en för stor utmaning för hundarna. Jag har nog aldrig sett så trötta jyckar , medan kvigorna sprang som hindar bland träd och klippblock, in och ut ur hagarna...inget roligt att se . Däremot blev en av kvigorna så pass irriterad på hundarna att hon självmant kom ner till gårdsplanen och hoppade in i hagen där de fyra välanpassade ickerymlingarna fanns...
Så då hade vi fem hemma och 8 på skogen...



Angus-kviga - på RÄTT sida stängslet...

Vartefter kom kvigorna närmare och närmare gården, nyfikna och sociala som de är. En klev in självmant, två lyckades vi med list fösa ner i hagen själva och några gyllene morgnar när jag räknade kvigflocken vid vattenkaret så hade de helt magiskt blivit en till, och en till...
Så att vi till slut hade återfått alla, förutom den döda och våra två "hard cases"...

För två av kvigorna etablerade sig ju  dels uppe på Högbo, och, tyvärr, i skogen längs med Kisavägsbacken upp mot utsiktsplatsen. DE kvigorna har vi jagat till fots i sommar,
 hur många gånger har jag förträngt,men tro mig, vi KAN den skogsbacken nu. Dock inte lika bra som kvigorna själva som mer liknade älgar än nötkreatur när de for fram i terrängen. Vi har nog pratat kvigor med de flesta i Malexander denna sommar, och är tacksamma för all hjälp vi fått med att spåra dessa två kvigor. De finns på Facebook, de har blivit polisanmälda och ja, de har gjort vår sommar till ett litet he..-te helt enkelt. En jägare har varit vidtalad att skjuta dem vid tillfälle men har nu gett upp och dragit sig ur leken.Bedövningspilsalternativet har utforskats, men man måste vara inom 10 meters håll utan gevär, så det har också förkastats. Nu söker med ljus och lykta efter "skjutglada" Malexanderbor som vet att hantera en bössa. För snart börjar älgjakten och då vill jägarna inte förvirra hundarna med kvigor eller få en anguskviga på kornet istället för en stilig älgtjur...och det kan man ju förstå....

Betesdjur på Tumbo som INTE varit på rymmen i sommar....

Visste ni förresten att man kan, ja man till och med MÅSTE, dödförklara bortsprungna djur i Centrala djurdatabasen CDB? Jo, vi djurhållare har krav på oss att alltid unna visa upp våra djur inom ett dygns varsel, och alltid kunna redogöra för var de befinner sig, Det har med livsmedelssäkerhet och smittspårbarhet att göra. Då duger det ju inte att lite vagt vifta mot skogen och säga att där har vi de övriga 7-8 kvigorna som inte är i hagen, förstår ni....Det finns dock ingen kod för "Bortsprungen" i CDB utan man rapporterar in djuren som är borta som "Död men ej destruerad"...
Sen när de återkommer till tunet kan Jordbruksverkets snälla tekniker återuppliva dem, just like magic!