På väg ut i den välbetade sommarhagen såg jag något rött och lite glansigt i gräset - i storlek som en liten mandelpotatis. Den verkade sitta fast både ner i jorden via en smal sträng och fortsätta in under ett löv via en annan rot? Jag böjde mig ner för att titta närmare och skulle just prova att dra lite försiktigt i den ena snörstumpen - när mandelpotatisen snabbt drogs isär och förvandlades till två upprörda daggmaskar som kvick förvann ner i varsitt hål i marken. Jag hade orsakat ett daggmask-interruptus!
(bild tack vare bildakuten.se - den skärpan fixar man inte med mobilkameran...)
På väg tillbaka med hämtad häst såg jag ett älskande daggmaskpar till - som också hade varsitt hål att snabbt -och skamset? - krypa ner i. Många frågor trängs i mitt huvud:
Hur hittar maskarna varann`? Är det som crusers i Central Park - man sticker ut huvudet/rumpan och väntar?
Daggmaskar är tvekönade och byter sperma med varann - men skulle alltså kunna befrukta sig själva egentligen. Betyder det att de njuter av akten - varför skulle de annars utsätta sig för risken att vara så synliga och en aning ouppmärksamma...
Hur ovanligt är det att få se daggmaskar para sig? Mina biologbarn har aldrig sett det och några bilder på akten fanns inte ute på nätet.
Annars består liver av ett härligt äggojetempera- rus! Att måla huset med så mycket tempera som möjligt har blivit något av en obsession. Jag blandar pigment, ägg, linolja och vatten och målar. Det är billigt, det är vackert och det luktar GOTT! För att inte tala om hur miljövänligt det hela är - man kan i princip äta färgen. Köket är ockra gult, vardagsrummet en jordig grön nyans och groventren bränd terra....Ja men ni hör ju - rena rama regnbågen och faktiskt lite Carl Larson i modern tappning. Temperan är lätt att måla med dessutom - den stannar liksom kvar där man placerar den - inte som opålitlig syntetfärg som bluddrar iväg utanför den tänkta linjen lite hur som helst. Inte undra på förresten - tempera var det som de verkligt stora mästarna använda i sina vägg- och takmålningar fram till 1500-talet. Botticelli och jag alltså...:)
